Sagan om Augna

För länge, länge sedan, efter Nars död men innan ödesfurstarna tagit makten över världen, fanns där en Frejaspräst som hette Augna. Hon levde ett liv i frid i sin hemby, som låg mellan bergets fot och havets strand.

En morgon såg hon en falk sväva över staden, och skria, som om den ville henne något. Just den dagen kom några rika stormän från Gargul till byn tillsammans med trupper i rustning. De sa att Gudarna inte längre skulle dyrkas, att det var sända av en Furste i Gargul för att bringa nya tider. De som höll fast vid asarna skulle brännas så att väven inte skulle brista av deras trots, och den första som skulle gå det ödet till mötes var Augna. Men hon var inte kvar i byn när de sökte henne. Hon hade följt efter falken.

För Augna förstod att falken var sänd av Freja för att skydda henne.

Nyfiken följde hon Falken, som högt i skyn ledde henne ut ur byn och upp mot bergen. Men uppe i bergen kom falken ur sikte. Rådlös irrade hon omrking, tills hon plötsligt mötte en huggorm. Den gjorde sig redo att hugga, men då kom två korpar. Kraxandes dök de mot ormen, och rev den med vassa klor medans Augna flydde hals för huvud ännu längre upp i bergen.

För Augna förstod att korparna var sända av Oden för att skydda henne.

Det var nu kväll, och Augna var utmattad. Hon lade sig ned för att vila, men just som hon var på väg att somna såg hon hur några av furstens soldater närmade sig.

Hon flydde, och de följde efter. Då sken himlen upp av en blixt, och med det dova mullret kom ett enormt skyfall. I blixtens sken såg Augna en bergsget. Hon följde geten, som ledde henne ut på det på den klippiga bergssluttningens hala stenar. Soldaterna som kom efter henne tappade fotfästet på de regnvåta stenarna och störtade ned i en ravin. Men Augna som följde i bergsgetens spår tog sig säkert fram. Till slut ledde den henne till en grotta där hon tryggt kunde vila för natten.

För Augna förstod att geten var sänd av Tor för att skydda henne.

Innan Augna återvände till byn höll Augna tre blot. Ett till Freja, ett till Oden, och ett till Tor, för att tacka gudarna för att de stått henne bi i hennes nöd, och för att be om kraft. Och kraft fick Augna. Hon vandrade ned för berget tillbaka till byn där folket reste sig med henne och tillsammans jagade ut furstens soldater.

Senare, efter att Augna hade dött, tog Fursten kontroll över byn ändå. Men byborna fortsatte att smyga upp i berget och blota vid den plats där Augna blotat. Och precis som gudarna givit Augna hopp gav de folket hopp, för de visste att en dag så skulle gudarna än en gång ge dem kraft att kasta av sig ödesfurstarnas ok.

Det är denna gamla Wenheimska folksaga som de lärda nu påstår utspelar sig i Tingsvattnet. Blotplatsen där Augna blotade ska vara den blotplats där man i urminnes tider blotat här, och byn mellan berget och havet tros vara Ravindal. Många blev nog förvånade över detta, då de trott att det bara var en amsaga utan bas i verkligheten.

Men det finns också de som trott på sagan. Inte minst för att det sägs att några tappra kämpar under frihetskriget återfann Augnas blotplats, och blotade där för välgång i striden. De ska sedan återvänt till slagfältet vid Gargul och utfört stora hjältedåd. Exakt vad de gjorde går historierna isär om, med flera versioner som försöker överträffa varandra. Enligt sagan ska de alla ha kämpat in i döden.

Om det där bara är en soldatskröna eller inte är svårt att veta, men kanske de lärda listar ut det också en vacker dag...