Stämning och förväntningar

Det var tidig kväll i Tingsvattnet. Solen stod fortfarande ganska högt på himlen och det varma ljuset silade ned genom trädkronorna. Vattenspegeln på den lilla dammen låg alldeles blank och bröts bara av något enstaka öringvak som spred ringar över ytan. Fiskarbröderna på västsidan dammen satt utanför sin koja och såg över sin utrustning. Ibland gick de till andra tjärnar och sjöar runt om i Tangbergen för att sprida fångsterna och inte tunna ur beståndet för mycket, men ikväll var det dags för fiske i dammen här hemma i byn.

Värdshuset Guldådern hade öppnat och en doft av grillad fläsksida ringlade sig ned likt gråstrimmiga ormar mot vattnet, förda av den svaga fläkt som följde bergets kant men som inte förmådde krusa dammens yta längst där nere i den trånga dalgången. Längs stigen upp mot Guldådern kom en kvinna med en korg på armen. Färska grönsaker dinglade över kanten och snart skulle de serveras på värdshustaffeln, lätt uppkokta och smörade – med gott salt!

Byknekten satt utanför sin stuga och tog på sig sina låga skor. De höga stövlarna för skogsvandring och vinterföre låg kvar i hörnet på stugan, infettade och redo men inte rörda på länge. Det hade varit lugnt i byn med omnejd och inte funnits något skäl att ge sig ut på längre vandringar. Han grymtade belåtet för sig själv medan han knöt remmarna och greppade sitt svärd för att hänga det bekvämt tillrätt i bältet. Han hade bara behövt dra det någon enstaka gång sedan han kom hit förra året, konstaterade han belåtet. Det mesta hade han kunnat lösa med starka nypor och vid behov ett slag med påken eller två. Oftast överförfriskade guldgrävare, överförfriskade på öl betalat med någon enstaka klimp nyfunnet guld eller – kanske oftare – med lånade pengar. Inteckningar i framtida fyndigheter de var säkra på att göra i en snar framtid… det är klart att det gick på tok emellanåt.

Höjda röster på avstånd bröt hans tankebana, och kastade honom direkt tillbaka till nuet. Han hade börjat känna sin by, och här grälades eller käbblades inte i onödan. När det lät sådär som han hörde nu så fanns det allt som oftast skäl att höra sig för lite. Innerst inne såg han fram emot att få förhöra sig om läget med de inblandade. Det fick ju inte bli tråkigt att hålla ordningen här i bergen – emellanåt är det ju bra att få göra lite nytta!
Han gick stigen ned mot dammen och blev snart varse någon främmande som stod i livlig dispyt med ett par av byborna.

”Vi vill inte ha ditt folk här – ta du dina anslag och spika upp dem i din egen röv!” skällde en av timmermännen i byn på främlingen, samtidigt som han hötte med näven som kramade ett pappersark.

”Så, så… ” svarade främlingen samlat.” Om nu Hövding Rannvi valt att låta folket avgöra landets framtid på detta sätt – vem är du då att stå emot hövdingens vilja?”

Timmermannen muttrade något och fick sedan syn på byknekten som ökat på stegen.

”Där är du ju…! Kan du inte säga till den här… förrädaren?! Vi vill inte ha några anslag från Nemrals Näve här i byn, och vi vill inte alls att de kommer hit!”

”Ah… så du är byknekten. Tack och lov att du kom!” utbrast främlingen. ”Den här mannen försökte hindra mig informera om en kandidat till hövdingavalet senare i höst. Om någon vecka kommer mina uppdragsgivare från Nemrals Näve hit, och då måste jag ju ha förberett byn på besöket. Kandidaten som har stöd av Näven, furst Grimar och furst Kei själv behöver få utrymme – eller hur…?”

Byknekten rev sitt skägg en stund. Å ena sidan… å andra sidan… Lokes svans! Det här blir knivigt…

”Mina damer, herrar… vänligen kliv åt sidan en stund så ska jag ta en pratstund med vår gäst!”