Aralantha 633-634

Kriget kort innan Grainer grav

Vinter 633 präglades av både hopp och frustration på den Narstrogna sidan. Kung Mornam hade aldrig riktigt återhämtat sig från att Odels, Öska och Åtuna brutit med honom och hållit sig neutrala. Numera bestod hans rike endast av Aahrens kärnland, det folkfattiga Erdamaar och det sönderslagna Tuve. Ändå hade de Narstrogna inte mycket att möta upp med. Prinsens här från Aralond var tillintetgjord och från Tuve hade jarl Edar sänt en önskan om hjälp där han satt instängd i jarlaborgen. Endast hären i Chelmar kunde räknas med, men i Aahrens kärnland fanns ännu stora skaror av obrukat stridsfolk. Skulle man be om fred?

Våren 633 samlade jarl Dana sin här på 6000 man i Chelmar stad och marscherade österut mot friherredömet Tivestland där Peder Oxblod, Mornams jarl och härförare i Chelmar, låg i vinterkvarter med resterna av sina styrkor. Från södra delarna av jarladömet kom också friherren av Eidensjö marscherande in i Tivestland med dryga tusentalet soldater. Efter en del skärmytslingar splittras Oxblods här ytterligare och resterna tar till flykten österut. Dana tar upp förföljandet. Vägen till Aahren är nu inte lång.

Nu samlar emellertid kung Mornam personligen jarladömet Aahrens trupper. Tiotusen man med veteraner och nya, färdigtränade rekryter, blomman av Aahrens mannakraft, går jarl Dana till mötes. Frånsett en del räder och skärmytslingar in på Odels område är dessa outtröttade och med god utrustning. På väg mot Chelmar möts de av resterna av Oxblods här. Jarl Peder Oxblod väljer nu att försvinna hellre än att möta sin herres missnöje.

Dana inser att hon måste möta Mornam och väljer att göra det nära Tunmar. Tidigt under drabbningen märker hon att hennes ena flank håller på att rivas upp och blåser till reträtt för att förhindra att hela hären förintas. Härefter följer en kapplöpning hela vägen tillbaka till Chelmar där Dana förskansar sig med sin söndertrasade här. Kung Mornam slår läger utanför murarna och påbörjar belägringen. Kort därpå reser han incognito med en liten eskort till en undanskymd plats bland furstehögarna i Odels jarladöme, en plats som kallas Grainers grav.

Händelserna vid Grainers grav och sommaren därefter

Vid Grainers grav möter han kronprins Eduron som kallat honom dit för att göra upp en gång för alla. Efter några händelsefyllda dagar visar sig Eduron med de tre tenerna inför Mornam, som då böjer sitt huvud och ger upp. Eduron utropar sig till konung och fråntager Mornam rang, titel och namn (Varför denne sedan kommer att kallas den Namnlöse). Sedan bjuder han alla Mornamstrogna att antingen låta sig dömas efter Mornams lagar och hängas, eller efter Nars ätts lagar, där Eduron bjuder prövning om ifall man skall få gå fri eller sändas till botgöring i striderna mot Njarka. De före detta Mornamstrogna på platsen svär att följa Edurons domslut med handen på Rättvisans svärd. En sådan ed sägs vara omöjlig att bryta. Därefter önskar Eduron fred över hela Aralantha, och för att bygga denna fred säger han att ett råd skall upprättas med kloka män och kvinnor från hela riket och att även alver, dvärgar och övriga länder skall få ha plats däri. Sedan dör Eduron av det sår han burit några veckor.

Efter detta beger sig den Namnlöse och Ellinor till Tuve för att samla dem som skall gå till Njarka. Utanför Chelmar lägger Aahrens här ned sina vapen men Ered Winghierta, jarlen av Aahren, flyr med tusen soldater till det friherredöme i södra Aahrenområdet vars friherrekrona hålls av ätten Winghierta. I Erdamaar låter Olvar Bolme sin åldrade far komma ur fängelset, överlämnar jarlakronan till honom och beger sig sedan till den Namnlöse i Tuve. I Setvi vägrar Edar Eldsklo att ge upp och fortsätter att förskansa sig med två och ett halvt tusen soldater. Doringer Falk som legat dold i Jarneskogen med några hundra man beger sig under sensommaren till Tuve för att upprätta ordning i staden. Han möts av den Namnlöse men även av jarl Meiron av Odels som befinner sig där. Efter visst besvär lyckas han få jarl Edar att öppna portarna till jarlaborgen där denne nu suttit belägrad sedan slutet av förra årets höst.

Under sommaren hinner också Dana och hennes trogna anlända till Aahren. Redan under händelserna vid Grainers grav har det gått ut bud om att prins Edarin ämnar fara västerut mot alvernas land. Då Eduron dör återstår alltså bara Svava att ärva tronen efter honom. Nu gäller det att sätta samman en förmyndarregim och, som Dana planerar, så skall denna regim utgöras av just det råd som konung Eduron påbjudit. Riket måste samlas, de Narstrogna jarlarna måste få plats i rådet liksom rikets härförare, riksskattmästaren och representanter från kyrkan och andra viktiga grupper. Särskilt riktas blickarna mot Aralond, där prins Edarins råd hittills har hållit den bräckliga nationen samlad. Vad skall hända nu?

Rådets första möte

Så sammanträder Förmyndarrådet eller Aralanthas riksråd för första gången under hösten. Bland jarladömena är först bara Dahlen, Chelmar och Noldria representerade även om Aahren har en representant från stadens borgare. Jarlinnan av Feodras har väntats till mötet men rapporteras försenad eller i värsta fall försvunnen. Rikets härförare och kyrkans representant finns närvarande och det gör också utsända ifrån Naronien och Wennheim samt även alverna. Utsända från Randersmark eller dvärgarna saknas. En riksskattemästare kommer att utses senare. Till stor förvåning dyker dock jarl Meiron av Odels upp, ställer sig under Nars ätts fana och begär en plats i Rådet vilket han också får. Dana utses också fullt ut till jarl av Chelmar och inte bara som tillförordnad.

Från Aralond anländer nu flera personer och man enas i Rådet och med dessa om att välja Lomena Sorgtung av den aralondiska ätten Drak till ny jarl av Aralond. Nordborna hänvisas till att bo och bygga i två friherredömen, övriga Aralond skall styras av gammalaralonder. I gengäld får nordbornas hövding Anund Kare en plats i Rådet. Rådet riktar också en ursäkt till aralondernas folk för deras lidande, vilken skall framföras av jarlen.

Så dyker medlemmar av släkten Winghierta upp och ställer krav på att Ered Winghiertas brorson Meiron Winghierta skall utses till ny jarl av Aahren. Denne Meiron skall vara en duglig man och inte ha deltagit aktivt på Mornams sida. Förslaget att utse honom till ståthållare hörs för första gången, och Rådet avvisar inte helt ätten Winghiertas propåer även om man hänskjuter förhandlingarna till senare. Ered Winghierta låter också genom ombud meddela att hans dotter Meraleen är förskjuten.

Efter detta inkommer i salen Edar Eldsklo, den enögde örnen från Setvi, med krav från den Narsfientliga styrkan där. Eldsklo säger sig ha ett lejdebrev från prins Edarin på att få färdas fritt och har kommit till Aahren för att ställa ytterligare krav för att gå med på fred. Det antyds också att han håller jarlinnan av Feodras fången. Främst önskar han en klart formulerad ursäkt från Nars ätt över de fel som begåtts av konung Gladuron och kronprins Eduron mot Aralonds folk. Han avspisas med att Rådet redan gett sin ursäkt, och att en ursäkt från Nars ätt måste vänta till prinsessan Svava blivit myndig och krönts. Eldsklo fråntas sitt lejdebrev men ges ett nytt som gäller fram till Setvi. Han sänds iväg med anmodan att lägga ned vapnen. De vanliga soldaterna skall erbjudas amnesti men när det gäller Eldsklos befäl ger Rådet mycket vaga besked. Rådet kräver dock jarlinnan av Feodras omedelbara frisläppande. Tystlåtet ger sig Eldsklo av och intet mer hörs från Setvi. Rådet koncentrerar nu sina ansträngningar på att lösa ärendet med Winghierta och det beslutas att en ny här skall resas som påtryckningsmedel.

Till Tuve skickar man också en härold för att förhöra sig om läget. Doringer Falk, som tidigare berättat i ett brev om hur man fått jarl Edar ur borgen, låter meddela att man inte kan svara för läget i resten av jarladömet. Rådet skickar en symbolisk rote för att visa sitt stöd.

Man eftersträvar en fredlig lösning med Winghierta för att inte binda upp hären utan få en snabb avslutning. Till slut, fram emot årslutet, lägger också Winghierta ned vapnen med följande vilkor: ”De av ätten Winghierta som deltagit aktivt i upproret mot Nars ätt skall, om deras fel är tillräckligt graverande, sändas med den Namnlöse till Njarka. Den gamle Ered Winghierta får av hänsyn till sin ålder dock skicka en ersättare från ätten. Han förväntas också dra sig tillbaka till ett fridsammare liv. Jarlaskapet över Aahren försvinner och ersätts av ett ståthållarskap och Meiron Winghierta erbjuds titeln som ståthållare. Ätten Winghierta uppbär sedan gammalt också en friherretitel, vilken kommer att gå till gamle Winghiertas äldste sonson (sonen Edar Winghierta är död) som dock bara är tiotalet år gammal. Sonsonens avlidna mor är av ätten Hammervall som tidigare uppbar Noedrens jarlakrona, vilket i viss mån binder honom till den Narstrogna sidan. Meiron Winghierta blir sonsonens förmyndare.” Därefter slår hären vinterläger på Winghiertas marker och nyttjar deras förråd.

Förhandlingarna med Eldsklo från Midvinter 633 och framåt

Under tiden har man skickat bud till Eldsklo och meddelat att medan soldaterna i hans här erbjuds amnesti så skall adelsmän och befäl dömas efter Nars lagar och därmed förmodligen sändas till Njarka med den Namnlöse. Man får inget svar från Setvi. Till slut, när en lösning med Winghierta närmar sig, skickar rådet en förhandlare som når Setvi framåt midvinter. Förhandlaren tas väl emot, men finner att man i Setvi är mycket missnöjd med rådets hållning och det är svårt att öppna vidare samtal. Förhandlaren begär att få träffa jarlinnan Falk vilket beviljas, och hon befinns vara frisk och väl behandlad ”som en ärad gäst”. Då det slutligen kommer nyheter om Winghiertaaffärens lyckliga upplösning hänvisar förhandlaren till detta och menar att man från Setvis sida måste tro på att Rådet ändå är förhandlingsbara och söker oblodiga lösningar. Efter många utdragna samtal nås ett förslag till fredsvillkor, vilket förhandlaren tar med sig till Aahren och framlägger inför Rådet i slutet av vintern 634.

Eldsklo och hans folk ser det inte som att de har ställt sig under Mornams fanor, utan att de enbart har nyttjat dennes hjälp i kampen för aralondernas rätt. Således är det en skymf mot deras kamp att de skall dömas som Mornamstrogna, och häri ligger också anledningen till att Eldsklo önskat Nars blods ursäkt för de oförrätter som begåtts mot aralonderna. Om alla får amnesti och om mark och titlar återställs till Eldsklos folk så som det var innan kuppen skall man lägga ned vapnen. I de fall marken redan innehas av någon annan, så skall jarlen av Aralond döma och ersättning kan komma i fråga. Förhandlaren, en ärrad gammal landriddare, anmärker att Rådet nog skulle kunna döma så för de övriga, men att man knappast kan få vare sig Rådet eller Aralanthas folk att acceptera amnesti för Eldsklos egen person eller de som utmärkt sig som hans närmaste män. Eldsklo går då med på landsflykt för sig och de fyra närmast honom och begär jarlinnan av Feodras som eskort till gränsen för sin säkerhets skull.

Efter diskussioner och en mycket jämn omröstning för och emot så antas fredsförslaget med tillägget att rådet inte kommer att benåda någon riddare av Tors ljus bland krigsfolket i Setvi. Under den tidiga våren svär Eldsklos folk trohet mot Nars blod och Aralonds jarl, medan Eldsklo och hans närmaste avreser mot gränsen. Jarlinnan av Feodras släpps emellertid fri genast, sedan jarl Meiron av Odels gått in som gisslan i hennes ställe.

Sedan Rådets här övervakat freden i Setvi drar de sig under sommaren österut mot Erdamaar för att börja ordna upp förhållandena i östra Aralantha.