Inbördeskriget 627

I början av året drabbade Jarl Sigurds av Aralantha Noedrenska riddersmän samman i Norra Ran med Jarlen av Odels ryttare. Odels ryttare som var stärkta av den förkrossande segern över en randersk fylking gick in i striden med ett lätt övermod, men blev varse snabbt om att Jarl Sigurd, underlägsen numerär till trots var en värdig motståndare. Efter en halv dags drabbning på de vintriga åkrarna stod Sigurd som herre över fältet. Dock tvingades Sigurd snabbt att dra sig söderut då Jarlen av Odels erhöll förstärkningar.

En och en halv vecka senare bröt upprorsledaren Mornam upp från sitt vinterkvarter i Jarne och kung Vidar i Randersmark lämnade Tiria med två fylkingar för att hjälpa den störstade kungaättens förbundna. Samtidigt som de två kungarna bröt upp med sina härar drabbade jarlen av Odels återigen samman med Jarl Sigurd. Sigurd försökte undsätta det av rebellerna belägrade Hagavad, men försöket var förgäves. Hagavad kapitulerade kort efter drabbningen.

Kanske kunde situationen i Noedren ha sett ljusare ut för Jarl Simon av Noedren och det Narska partiet om inte en trupp från Åtuna härjat i det randerska vindistriktet Belchari. Dessa marodörer överrumplade fjärdingsväktaren Veitgalf Beintensson. Veitgalf dräptes tillsammans med hela sin familj. När kung Vidar fick vetskap om dråpet rusade det randerska blodet från hans kungliga huvud. I vredesmod beordrade Vidar hären att gå söderut, att bränna, att plundra, att dräpa i Åtuna som en hämnd för det skymfliga mordet på Veitgalf Beintensson och hans familj. Vidars kursändring innebar en katastrof för delar Åtunas landsbygd. Men för jarlen av Odels innebar det skedda en möjlighet, den 5/2 inleddes belägringen av Laumarn.

Jarl Sigurd, som i Noedren kritiserat jarl Simon och grälat om härföringen, lämnade staden i vredesmod. Det var inte bara ilska som fick Sigurd att göra detta. Han insåg att Vidars vrede hotade att bringa alla i fördärvet.

Kort efter det sista grälet med Sigurd visade jarl Simon sina belackare att han är en värdig efterträdare och son till Aralanthas främsta härförare. Innan Mornam hunnit omringa staden för att inleda en belägring slog jarl Simon till med ett utfall. Mornam överraskades och hans här råkade i panik. Med bara två hundrade i egna förluster tillfogade Simon Mornam ett hårt slag. Mornam fick dra sig tillbaka söderut igen för att slicka sina sår - och invänta nya förstärkningar.

En kyrklig frikår använde andrummet till att slå till mot den förmodade förrädaren friherren av Tarnam. Friherrens borg stormades, friherren och några misstänkta riddare från Odels som antogs vara Mornams utsända avrättades. Friherrinnan och dottern fördes till Noedren som gisslan, medan sonen Eskar undkom. Eskar förde sedan den dagen ett hatiskt eget litet krig mot templen i Noedren och kom att kallas för Eskar kättaren eller Eskar blodige för alla hemska dåd han gjort för att hämnas sin fader.

20/2 var skräckens dag i Tuve. Från murkrönen såg man hur rökpelarna steg upp i horisonten. De randerska gräshopporna som översvämmat Åtuna hade kommit till Tuve. Dock kunde borgerskapet och den fagra jarlinnan Elinore andas ut. Vidars styrkor vände norrut igen för att en gång för alla jämna staden Åtuna med marken och för att erövra den falska jarlens huvud.

Just när Vidar 3/3 stod uppställd med en fylking på den aralanthiska sidan och en fylking på den randerska sidan och var redo för stormningen av Åtuna kom Jarl Sigurd. Efter tre timmars häftiga gräl beslöt Vidar att avstyra stormningen av den svårintagliga staden till härens stora besvikelse. Efter en stillsam natt vände Vidar norrut mot Noedren igen.

Tre dagar efter att Åtunas öde hängt på en tunn tråd beseglades Khanmars öde. Efter att tappert i flera månader trotsat jarlen av Erdamaar och upproret föll Aralanthas kungabanér från murarna. Som en hämnd för motståndet lät Jarlen ställa till med ett fasansfullt blodbad. Alla fångar som togs med vapen i hand steglades.

Några dagar senare drabbades de kungatrogna av ännu en katastrof. I ett desperat försök att undsätta Laumarn försökte Jarls Simon att göra ett nytt utfall mot Mornam, men det var försent. Borta i Laumarn stod Jarlen av Odels med stadens kapitulerade nycklar.

Tack vare att staden föll så snabbt hann Jarlen av Odels förbereda sig för det väntade randerska anfallet. I trakterna av Lindahl skrapade Jarlen ihop femton tusenden. 2/4 bröt kung Vidar upp från Tiria med två och en halv fylkingar. Odels, underlägsen i antal och rytteri