Kriget i väster 626-628

Kuppen 626

Starrfrost 626 befann sig Edarin, Aralanthas yngste prins på höstjakt hos Hader Ogilsson av ätten Otterberg i Tivestlands friherredöme.

Det dåliga höstvädret gjorde att det dröjde till den åttonde innan en budbärare från Aahren nådde fram till Tivehus. Budbäraren var av svärdet och hette Eron Tride, en man som tidigare tjänat som Edrins livvakt på resor. Och hans bud var att konungen var död, och att Ogil Otterberg, Haders bror var en av de största förrädarna i Chelmar.

För Hader kom buden om broderns förräderi och kungens död som en chock. Han och Ogil hade aldrig dragit jämnt. Ogil var en streber, medan Hader en livsnjutare och en av prinsens upptågskamrater. Just därför underskattade Ogil sin broder då han endast skickade en mindre styrka för att fängsla den unge prinsen. Hader visade för första gången prov på riktig handlingskraft. Med hjälp av de män som var lojala mot honom tog Hader kontrollen över borgen, och sedan skickade han iväg prinsen och budbäraren. Därefter förskansade han sig i Tivehus för att utgöra en törnetagg i det smidiga maktövertagandets glänsande päls.

Edarin beslöt sig för att ta sig till Chelmar. Väl inför stadens murar kunde de konstatera att detta anslag mot Nars ätt var betydligt grövre än de kunnat drömma om. Chelmars båda borgar var tagna och från murkrönen vajade en svart och vit fana, Mornams. De två färdemännen var väl medvetna om att Edarin för tillfället var Nars förnämsta ättling på Aralanthas jord, Gladoron var död, liksom Daron, och Eduron befann sig troligen i Borgevid.

Därför tog Edarin, inför Chelmars murar, den dyra eden att inte vila förrän Nars blod åter satt på Arneds tron i Aahren. Det viktigaste nu var att samla styrkor till försvar och kamp, Edarin och hans trogne budbärare reste västerut längs Chelmardalens södra sluttningar.

Kampanjen hösten 626

Genom en snabb ritt nådde Edarin och budbäraren det mäktiga fästet Jalum vid Väktarbergens östra utlöpare i slutet av starrfrost. Där kunde prinsen för första gången ställa sig i spetsen för några trupper. Friherren Elof som har sitt säte i borgen svor omedelbart trohet till prinsen och ställde obetingat alla sina resurser till förfogande. Från Jalum började prinsen förbereda kriget, bud sändes till de kringliggande friherrarna och jarladömena för att begära hjälp. Nyss hade budbärarna lämnat fästet då en här marscherade upp längs dalen mot fästet. Hastigt förbereddes försvaret och snart kunde man se Ogil Otterbergs banér. Förräderiet hade belönats, för nu var Ogil Otterberg jarl av Chelmar. Jarl Otterberg valde att inte storma borgen trots att han var vida överlägsen i styrka, istället började man en belägring.

Prinsen valde att inte avslöja sig för belägrarna som antagligen var okunniga om vilket byte som fanns i borgen. Istället överlät han försvaret till friherren som skickligt ordnade sina underlägsna styrkor till försvaret.Trtos möjligheter att storma Jalum valde jarl Otterberg att dra bort ungefär en fjärdedel av manskapet för att underkuva resten av de nyvunna besittningarna.

Två dagar efter Otterbergs uppdelning av styrkorna undsatte trupper från friherredömmena Meldar och Verdfeldt de belägrade. I ett snabbt anfall och en plötslig utbrytning under Edarins personliga befäl krossade man fullständigt Otterbergs styrkor.

Edarin var i detta läge endast säker på lojaliteten hos tre, och därtill de fattigaste, av Chelmars friherrar samt jarlen av Feodras som sänt en budbärare till Jalum med sin egen signetring. Från Noldria hade inga bud ankommit, men prinsen hoppades ändå så pass mycket på att kunna skaffa sig en här där att han i vinterkylan begav sig till Båtfares stad.

Han anlände i skaretid med endast ett litet följe och sökte genast jarlen för att tala med honom.

Noldrias jarladöme var fortfarande ohotat och intakt, och jarl Knut Båtfare svor omedelbart prinsen sin lydnad men han kunde omöjligt släppa till några trupper. Att släppa vaksamheten mot Tere skulle med visshet provocera ett anfall därifrån som inte skulle göra dem någon nytta.

Båtfare föreslog istället att Edarin skulle värva bergsmän som legosoldater, men detta kostade silver - vilket alltför mycket skulle fresta Edarins krigskassa

Under vintern sände prinsen bud till Feodras och sina övriga trogna för att kalla till härting den första av sunnifagn 627 i Jalum. Edarins och Båtfares följe blev dock försenade av det dåliga vädret och först den nionde av sunnifagn kunde Edarin i Edurons frånvaro utropas till Riksföreståndare över Aralantha. Vid härtinget lyckades Edarin få Båtfare och jarlen av Feodras, Arin Falk, att lämna löfte om rikligt bistånd. Båtfare fruktade att Tere skulle rycka fram, men lovade ändå att befästa vaden vid Frandill samt sända halvannan fana bergsmän till Jalums försvar. Borgen kom att bli ett huvudfäste för Nars parti.

Sommaren 627

Sommarens plan var djärv, så snart vädret tillät red Edarin i spetsen för en styrka på femhundra lansar rakt österut mot Chelmar. I rask takt nådde man stora framgångar och lyckades, nästan utan att möta motstånd, gå över Furiaån och slå en likvärdig styrka under jarl Otterbergs ledning en halv dagsmarsch öster om Chelmars stad. Dagen efter höll man åter drabbning, denna gång inom synhåll från stadens murar. Åter blev Otterbergs riddare så illa slagna att de tvingades fly innanför murarna. I två veckors tid kunde Edarin sedan behärska landsbygden söder om staden, utan att Ogil vågar sticka ut så mycket som en lansspets. Edarins styrka var dock alltför svag för att anfalla staden, men Otterbergs nesliga nederlag gjorde att prinsen där vann en viktig moralisk seger.

Edarins våghalsighet höll på att straffa sig. En styrka från Oxsala och Eidensjö närmade sig staden söderifrån samtidigt som andra trupper besatte överfarten över Furiaån och jarlen av Aahren sände förstärkningar på halvannat tusende österifrån. Edarin höll på att bli instängd, men i ytterligare ett djärvt tilltag lyckades Edarin slå sig ur inringningen. I ett snabbt återtåg västerut närmade han sig vaden, men istället för att våga sig på ett direkt anfall valde han att i nattens mörker gå över floden uppströms vid ett betydligt farligare vad. I gryningen föll prinsen vadens försvarare i ryggen och innan de han återsamla sig vara prinsen på väg därifrån.

Lyckan stod den djärve bi och ytterligare en gång red prinsen in under Chelmars murars skugga, men denna gång från norr för att sedan vända bort från staden längs Ödevägen.Prinsens snabbrörliga och svårfångade styrkor lyckades hela sommaren gäcka jarlens försök att nå avgörande drabbningar. I mitten av augusti stod dock ett större slag strax väster om Hellon. Under ledning av den grymme Peder Oxblod fällde Dahls och Hellons förenade styrkor lansarna mot prinsen. Edarins segervana och pålitliga riddare visade åter att Nars ätt inte faller för förrädares anslag. Edarin valde att förfölja de flyende jarlatrogna, som återsamlades sydväst om staden och bjöd på ny strid på Arsandalens sluttningar. Oxblod hade denna gång förstärkt sina styrkor med fotfolk utkallade från byar och städer med metoder som mest liknar de som användes i ödesfurstarnas Naronien. Att driva dessa otränade odisciplinerade soldater på flykten var inte svårt för Edarins stridsvana styrkor, men denna gång avstod man från att förfölja. Risken att bli instängd bedömdes som för stor om man tränger djupare ned i Arsandalen.

Därmed var 627 års kampanj i Chelmar slut och Edarin drog sig tillbaka längs Ödevägen till Meldar där man inrättade vinterkvarter. Noldria hade under hela året varit frälst från krig och man har därför kunnat lägga upp förråd och förbereda sig för det krig som man vet kommer. Feodras hade däremot varit hårdare ansatt. Både från söder och norr hotades jarladömets slättmarker, det enda som har givit en tidsfrist var att jarlen av Aahren varit fullt upptagen med krig mot Noedren och Aralond haft nog med problem med att driva ut nordborna.

I starrfrost reste Edarin till Feodras. Där överlade prinsen med jarl Arin Falk, och sedan lämnade Edarin Feodras i hemlighet. Ensam reste prinsen söderut, i en fiskeby vid Väktarbergets fot väntade ett drakskepp. Vid yoletid nådde prinsen, efter en stormig seglats, Dahlen.

Edarin togs emot av prins Peder. Om nätterna möttes de båda herrarna, och till sist nådde de en uppgörelse. Prins Peder erkände Edarin som riksföreståndare, och Nars ätts överhöghet över världen. I gengäld erkände Edarin Peders titel som prins och Dahlens särställning. När denna allians var färdigförhandlad bjöds nordborna in till överläggningar. Man enades om plan, som gick ut på ett vågat anfall mot Aralond. Tidpunkten bestämdes till ett år senare.

Edarin reste tillbaka till Feodras, men först efter att ha haft ytterligare hemliga möten. Den här gången mitt i fiendens lejonkula, Aralond. I staden träffade prinsen några som fortfarande stod lojala mot Nars ätt, och från dessa fick han löfte om bistånd.

Kampanjen 628

Fälttåget 628 började i sunnifagn då Edarin återvände till Meldar. Detta år visade sig vara mycket svårare än det förra. Mornam hade stärkt sin makt liksom jarl Otterberg i Chelmar. Efter att Mornam krossade Noedren har man nu resurser att ta itu med de kvarvarande motståndarna i väster.Odels visade sin styrka genom att i sumri gå in i Noldria, mellan Furstehögarna och Shijnen. Man tog staden Patre genom stormning, vilket lyckades redan i andra försöket. Men efter att ha grälat med Mornam beslöt sig jarlen av Odels för att inte fortsätta kampanjen. För Edarins anhängare framstod detta som märkligt, eftersom jarlen av Odels allvarligt hotade Noldrias svårförsvarade slättmarker.

Edarin försökte, trots den nya situationen, att använda samma lättrörliga taktik som förra året. Men till skillnad från fjolåret, så saknade han sin främsta härförare. Friherrinnan Dana av Verdfeldt sårades tidigt under kampanjen, och förlusten av henne blev märkbar.

När vädret tillät i slutet av sunnifagn gick Edarin rakt österut, från Meldar till övre Arsandalen och inledde en belägring av Elymar. Staden gav hårdnackat och ädelt motstånd. Till slut valde prinsen att bryta belägringen och istället gå söderut längs dalen. Vid floden, rakt öster om Hellon, mötte man en styrka av överlägset antal under ledning av Peder Oxblod och prinsen slogs tillbaka. Prinsen retirerade via Hellon över Ödevägen tillbaka till Jalum. Under reträtten gjorde prinsen hela tiden räder för att se till att jarlen som nu har förenat sig med Oxblod skall följa honom och inte vika av mot Meldar som är mycket svagare. Jalum har sedan belägringen 628 förstärkts ytterligare av murare från Feodras och Noldria.

Prinsen fick en kort tidsfrist innan en mångtusenhövdad här marscherar upp till Jalum och inledde den andra belägringen av borgen. Innan fästet var helt inringat lämnade prinsen den åter i friherre Elofs försorg för att själv bege sig upp i bergen. I bergen kallade han till rådslag med sina härförare.

Eliana Falk, jarlinnan av Feodras, infann sig men Båtfare uteblev av hälsoskäl. Feodras hade under året fått en ny härskare. Redan tidigt om våren tågade en stor styrka från Aralond upp längs floden mot staden. Ungefär halvvägs mellan Setvi och Feodras möttes jarladömenas styrkor i den stora drabbningen vid Rislid. Bägge härarna, mestadels bestående av fotfolk, visade sig vara jämnstarka och den första dagen kunde ingen fås att vika. Den andra dagen började med ett djärvt aralondiskt anfall mot Feodras center, som under ledning av jarl Arin Falk stod emot den första stormningen. Men i den andra vågen tog jarlen ett kastspjut i sidan och föll till marken. Det tredje anfallet bröt upp Feodras led och en vild flykt spridde trupperna likt höstlöv i vinden. I förvirringen blev Feodras jarl nästan helt kringränd och endast med en kraftansträngning lyckades hans garde slå sig ut, men jarlen blev ytterligare sårad och dog endast en kort bit från valplatsen.

Katastrofen vid Rislid blev inte avgörande för det fortsatta kriget, utan Feodras kunde under Arins makas, Eliana, ledning återsamla sina styrkor. Men Feodras var hårt trängt. Från nordost hade jarlens av Aahren trupper ryckt fram på flera täter och har nästan fullständigt besatt två friherredömen. Situationen förbättrades något då Eliana Falk tog en liten hämnd för sin döda make. Vid Ellvi, i slutet av tystetid , drev hennes styrkor en avdelning av Aahrenskt riddarskap på flykten. Eliana Falk leder inte själv sina trupper i strid, den uppgiften har den gamle veteranen Arnt Ulvagrå av Natt.