Kuppen, hur och varför?

Aahrens slott, riddarsalen, om morgonen den femte starrfrost 626: Gladoron, kung av Aralantha, och Vidukinn, jarl av Noedren, slåss för sina liv. Men till sist är övermakten så stor att inte ens rikets två främsta härförare och kämpar längre kan hålla fienden i från sig. Först stupar Vidukinn och sedan Gladoron.

Aahrens stortempel, en månad senare: Mornam, son till en avsatt friherre, sätter kungakronan på eget huvud och hyllas av adeln och borgerskapet som Aralanthas kung. På en månads tid har Nars ätt störtats och en ny regent har tagit kontrollen över nästan hela Aralantha. Vad hände?

Det fanns flera faktorer som bidrog till att det omöjliga hände. En viktig bit i det hela är Mornam. Denne Mornam var en gång arvtagare till ett friherredömme, men när hans fader avsattes blev han arvlös. Hämndlysten och bitter vigde Mornam sitt liv åt att revanschera sig och sin släkt. Han skaffade sig en ställningen i de ljusskyggas kretsar. Han skaffade sig goda kontakter med lomberna och grundlade sin rikedom på smuggling. Efter hand knöt han på olika sätt till sig nyckelpersoner. Några vann han med utpressning, andra föll för fagra löften om makt medan många köptes rakt av.

Samtidigt hade en växande skara av ädlingar känt sig undanskuffade. De ville ha mer makt. Jarlen av Åtuna, Ragnar Vädersol, var förbittrad över att Aralantha, efter att prinsessan Nanna gift sig kung Vidar av Randersmark, förfördelade honom i gränstvister med Randersmark. Jarl Meiron, herre över Odels, ansåg att hans talanger som härförare var underskattade. Med växande avsky såg han hur hans granne Noedren vann alla favörer. I Erdamaar satt Olvar Aaronsson Bolme och vantrivdes under sin faders styrelse. I Tuve lekte den fagra Ellinor Nordenstierna Grip med tanken att själv skaffa sig makt. Nere i södern, Aralond, satt många gamla adelssläkter och bittert åsåg hur nordmännen tog deras land. I kyrkan ville män som storpräst Eschmek Winghierta och tempelman Enrikar Örnklo undanröja den gamle och i deras ögon stollige översteprästen Ar.

Ute i jarladömena Chelmar och Noedren var det inte heller svårt för Mornam att hitta hatiska män, som friherren av Öska som gått i fejd med Vidukinn av Noedren, eller män som kunde tänka sig att köpas för makt, som friherren Ogil Otterberg i Chelmar.

I köpmannakretsar vann Mornam tidigt den stenrike och framgångsrike Rane Vannbom för sina syften. Vannbom hjälpte till med att undergräva kungamaktens ställning hos köpmännen. Lägg därtill att köpmannamissnöjet i Aahren varit stort under en längre period.

Mornam hade också sett till att piska upp ett folkligt missnöjde. Genom att satsa precis allt han ägde köpte han upp mjöd och säd så att de blev bristvaror. Han spred illvilliga rykten om magiker så att folkhopar på flera håll i landet brände magiker. Genom sina förbundna i kyrkan gick han till attack mot kyrkans Chelmarriddare. Dessa anklagades för avgudadyrkan, stöld, tidelag och andra försyndelser. En rad processer som slutade i avrättningar undergrävde den en gång starka ordens ställning.

Genom en noggrann planering och en stor portion tur kunde Mornam genomföra kuppen. Den 27 vättevind 626 gjorde Mornam upp med Ellinor av Tuve i ett hemligt möte i Jarnskuggeskogen. Därefter satte han av i sporrsträck mot Aahren.

Den 3 starrfrost slog ett välorganiserat uppror till mot staden Aralond. I ett tidigt skede mördades jarl Torgeir Kare. Snart fick också kuppmakarna kontrollen över staden, förutom jarlaborgen. Dagen efter gästade jarlen av Åtuna sin granne i Tiria. Under kvällen lät jarlen av Åtuna öppna Tirias portar. Jarlen av Tiria greps och avrättades.

Tidigt på morgonen den femte slog Mornam till i Aahren. Överstepräst Ar dräptes och Konung Gladoron, prins Daron och jarlen av Noedren föll i försvaret av slottet. Samma dag stormade friherren Ogil av Otterberg ett oförberett Chelmar. Jarl Ekewald av Chelmar togs av daga, men blotaren, Derion Dahl, lyckades fly. Samtidigt som allt detta sker lät Olvar Aaronsson Bolme fängsla sin far, jarl Aaron.

Mornam bjöds dock på motstånd. Jarlarna av Feodras och Noldria vägrade att acceptera den nye konungen. De slöt istället förbund med prins Edarin (se kriget i väster). Nere i sydöst förklarade Dahlen sig för oavhängigt och neutralt kriget mellan Nars ätt och Mornam. Trots den officiella neutraliteten gav Dahlen en fristad åt de flyende nordmännen. Dessutom kom man senare att sluta förbund med prins Edarin.

I nordöstra Aralantha gjorde jarl Vidukinns son, Simon, motstånd i Noedren. Under hela vintern och våren höll han städerna Noedren och Laumarn mot Mornams styrkor. Förhoppningen som den unge jarlen av Noedren hade var att han skulle bli undsatt av Eduron, som försvunnit i norr, eller av kung Vidar av Randersmark.

Randersmarkarna såg länge ut att kunna hjälpa Noedren. Redan i december tog de Tiria. Men istället för att undsätta Noedren gjorde den randerske kungen en fatal felbedömning. Då Vidar fick veta att trupp från Åtuna massakrerat fjärdingsväktaren Veitgalf Beintensson med familj blev han rasande. Den randerska hären vände söderut och först vid Åtunas murar tog Vidar till besinning. Men det var försent. På vägen tillbaka drogs randersmarkarna in i en drabbning vid Hovaskulle med jarlen av Odels. Det hela slutade i en katastrof för Randersmark som nästan fick hela sin här utraderad.

Nederlaget beseglade Noedrens öde. Staden föll i slutet av maj. Jarl Simon av Noedren undkom med sina närmaste män och flydde in i Jarnskuggeskogen. Därifrån leder jarlen ett begränsat gerillakrig mot Noedren , Åtuna och Tuve.

Efter segern i öster lät Mornam dela upp Noedren. Lindal tillföll Åtuna, Odels fick friherredömet Tarnam, Aahren och Tuve tog hand om de södra delarna. Som herre över städerna Noedren och Laumarn, samt landet därimellan insatte Mornam friherren av Öska som styresman.