Läget i Aralantha hösten 629

Läget i Aralantha hösten 629 är som lugnet före stormen. Alla väntar på nästa drag. Och det beror på den kraftmätning som varit och den jämvikt som uppstått.

När prins Edarin blev sårad i stormningen av Aralond tappade hans här kraften. Innan budet om att Edarin var sårad nådde hären var stridropet ”mot Aahren”. Hären var krigshungrig och segerrusig. Men bakslaget dämpade den värsta optimismen. Och på sikt kanske det var lika bra. För prinsens styrkor skulle ha haft svårt att slå sig fram till Aahren och störta Mornam.

Istället blev Sigurd, jarl av Aralantha, tvungen att säkra det som redan var taget. Hären delades, och skickades ut för att inta landsbygden runt om Aralond. Samtidigt försökte man rekrytera aralonder för Nars sak och prins Peder värva mer krigsfolk i Dahlen.

Bristen på kämpar är ett problem, men vad värre är att man i stor utsträckning saknar ryttare. Därför var det inte så konstigt att jarl Sigurd satsade på fördröjande försvar när Mornam slog tillbaka, istället för att pröva lyckan i ett öppet fältslag.

Den sjöburna hären under Stenkil Ulfsson av Rödje mötte bakhåll efter bakhåll. Ibland bestod det av brännare som kom seglande från flodkanten, ibland av stockar som blockerade hela Chelmiaån, ibland av ett plötsligt pilregn, ibland av några snabba draker och ibland av allt detta tillsammans. Takten för Stenkils framryckning blev långsam, och förlusterna allt för höga. När Aralond nästan var inom synhåll hade Sigurds arriärgarde av nordbor och noldriabor gjort att Stenkil Ulfsson fått nog. Han insåg det hopplösa och beordrade reträtt.

Längs landvägen kämpade jarl Meiron av Odels och friherre Edar Eldsklo sig fram. De tog Setvi efter en hård strid och tryckte sedan på mot Aralond landvägen. Deras uppmarsch försenades av bittert arriärmotstånd från riddar Henriks Torskår och trupperna från Chelmar som stod under Jorund Morgongåvas befäl.

Trots det fick jarlen av Odels Aralond i sikte. Men det var för sent. Då Stenkil Ulfsson inte hört något från jarlen av Odels hade han gett upp och vänt om. Och landstyrkan ensam kunde inte betvinga Aralond. När så prins Edarin, jarl Sigurd och prins Peder ryckte ut ur staden med sina styrkor fann jarlen av Odels det bäst att avblåsa anfallet.

Jarlen av Odels drog sig tillbaka till Setvi och där räknar han med att gå i vinterkvarter. Prins Edarin och jarl Sigurd beslöt att inte följa upp med ett anfall mot Setvi, av rädsla för att splittra sina styrkor allt för mycket.

Läget i Aralond är nu avvaktande. Ingen av parterna verkar vilja företa sig något under vintern.

Jarlen av Odels resonerar att han behöver förstärkningar för att kunna göra ett nytt försök att ta Aralond. Under tiden är det viktigt att bevaka vägen mot Aahren för att skydda huvudstaden. Stenkil Ulfsson resonerar likadant och har gått i vinterkvarter halvvägs mellan Aahren och Aralond.

Prins Edarins och jarl Sigurds överväganden ser likadana ut. Att man i nuläget är för svag för att slå sig norrut, och att man behöver samla styrka inför kommande vår. Det viktiga är att soldaterna får chans att bidra till skördens bärgande och förbereda sig inför kommande kraftmätningar då prinsen själv kan leda styrkorna. Men man hoppas på att under nästa år kunna göra en framryckning som innebär att pressen ökar ytterligare på Mornam.

Prins Edarin tillfrisknande har gått tämligen väl. Men när striderna avbröts för hösten var han fortfarande så svag att han egentligen inte har kraft att leda sina trupper i fält. I stället deltar han i rådslag och planerande i Aralonds jarlaborg.

För Mornam är den uppkomna situationen farlig på sikt. När Aralond inte längre är hans kommer inget salt. Handeln avstannar och missnöjet i Aahren växer. Och det vet Mornam. För att hantera situationen måste han samla kraft för ytterligare ett angrepp mot Aralond, samtidigt som han undanröjer de mest missnöjda. Kan Mornam mobilisera det stöd, genom hot, mutor och fjäsk, som han hade i kuppens början bör han kunna slänga ut Edarin ur Aralond. Men det är många herrar som först vill se efter sitt, och sedan kan de tänka sig, kanske, att stödja sin konung.

Edarin och Sigurd har också problem med Aralond. De sitter på saltet, men har svårt att avyttra det. Det innebär missnöjda handelsmän i Aralond. Från Edarins sida har man försökt få igång en fungerande handelsled över bergen, till Feodras, Chelmar, Noldria och vidare till Triti och Borgevid. Men det tar tid att bygga upp nya handelsleder. Den smuggling av salt som förekommer ser man mellan fingrarna med.

I väster har jarl Otterberg av Chelmar försökt vinna avgörande mot prinsens parti. Men Dana av Verdfeldt har avvärjt hoten. Trots en stor numerär underlägsenhet har det fria Chelmar inte noterat en enda större förlust under prinsens frånvaro. Mycket beror det på Dana av Verdfeldts snabba krigföring. Att slå mot den punkt fienden minst anar. Otterbergs större och trögrörligare styrkor har inte förmått att skydda sina flanker och försörjningslinjer. Därför har det mest blivit så att elefanten stått och stampat runt i en cirkel. När elefanten gick i fällan vid Arenäs blev situationen ännu ljusare. Med tusen förlorade män, i döda och tillfångatagna, drog jarl Otterberg sig hem till Chelmar som hunden med svansen mellan benen. Framgången har gjort att allt fler öppet vågar ta Edarins parti i Chelmar. Till våren hoppas Dana av Verdfeldt ha nått en sådan position att hon på allvar kan gå till motoffensiv och börja vinna mark.

På det hela taget är det en tid när vågskålarna står och väger. Man försöker avvakta, bli starkare och hitta fiendens svaga punkter. Men det finns flera faktorer som skulle kunna få vågskålen att väga över åt ett eller annat håll.

Det största frågetecknet är fortfarande Eduron, var är han och vad gör han? Eduron är kronprins av Aralantha och prins Edarins äldre bror. Edarin må vara en karismatisk ledare av Nars ätt, men Eduron är Nars ätt personifierad. En ledare som är stark i anden, stark i handling och stark i talet. Redan som kronprins var han en legend. Och att ha Eduron i spetsen mot Mornam skulle vara värt lika mycket som 20 000 ryttare. För Eduron kan med bara sitt namn få folk att resa upprorsfanan mot Mornam. Med Eduron som motståndare är Mornams dagar räknade.

Om Randersmark återfår en del av sin forna styrka kan ett randerskt revanschkrig vid rätt tidpunkt innebära en katastrof för Mornam. Att slåss på tre fronter för att hålla ihop ett rike som rasar är ett balansstycke i mästarklass.

Samtidigt går inte Mornam helt säker för vad prins Kei av Naronien och hövding Rannvi av Wenheim kan hitta på. Visserligen brottas de med nog så stora problem i norr, där ett långdraget krig mot Tere och Njarka pågår. Men det finns betydande grupper av exilaralanthier som skulle kunna marschera söderut, stödda av knektar från Wenheim eller Naronien. En lätt absurd situation, män från Naronien befriar det förtryckta Aralantha. Vem kunde ha anat det vid Nebreon 619?

En förlust av nyckelpersoner kan innebära att ena sidan rasar ihop. Om Edarin och Sigurd skulle dö samtidigt är det stor risk att hären i Aralond hemfaller i inbördes käbbel. För vem vet hur det går när nordbor, noldriabor, chelmarbor, arlonder, och dahlenbor ska samsas utan en stark ledare som har stor respekt i alla läger. På samma sätt skulle förlusten av Dana av Verdfeldt i Chelmar vara svår att ersätta.

På Mornams sida är risken för inbördes käbbel än större. Utan Mornam finns det ingen som håller ihop de makthungriga herrarna. Det skulle utbryta strid om tronen där framförallt jarlarna av Aahren, Odels och Chelmar skulle bli huvudfiender. Kanske skulle en sådan strid vinnas av den sluga jarlinnan av Tuve. Och Mornams liv hotas från flera håll, förutom kungatrogna som gärna vill se honom död finns det säkert uppkomlingar vid hovet i Aahren som känner sig förfördelade...

Om jarlen av Odels stupade skulle Mornam stå utan sin dugligaste härförare. En förlust som kan stå Mornam dyrt, trots att de båda herrarna aldrig dragit särskilt jämnt.