Zaardras (lång)

Av Bard och Faron, gm Anders och Henrik Johansson.

I världshandboken står att läsa om Zaardras att de liknar Robin Hood och hans män, är stolta och frihetsälskande, klär sig i skogens färger och inte gärna rider. Så mycket mer går inte att utläsa, vilket ofta framtvingat ett kompletterande av dessa uppgifter under rollspel - dvs improvisation. Då jag nu spelat Bard av Zaardras folk i snart sex år har jag samlat en del "kunskap" om detta folk, och tillsammans med min bror - som också spelar en Zaardras; Faron - nedtecknade vi i somras den kunskap vi diskuterat och improviserat fram. Efter att ha fått textens huvuddelar genomlästa och godkända av ett par andra Zaardrasspelare (Fredrik L. och Ann-Britt F.) låter vi den nu bli ett bidrag till hela föreningens kunskap om ett skyggt, kringvandrande folkslag.

Socialt skick

Zaardras är ett jägarfolk, som lever av vad naturen ger. De är självständiga, och håller sig i stor utsträckning utanför övriga folkslags angelägenheter. I Randersmark finns den enda större bosättningen av Zaardras, Zaarvi, och det existerar ett gammalt avtal mellan Zaardras och Randersmarks kung om att de skall få leva fritt innanför landets gränser i utbyte mot att de ställer upp med några märken bågskyttar vid försvar av landets gränser. Vid eventuella anfallskrig är Zaardras medverkan mer frivillig, men en randersk här har hittills aldrig dragit i fält helt utan Zaardras.

Normalt lever Zaardras i mindre familjegrupper om minst 3-4 och upp till 10-15 individer. Under sommarhalvåret strövar dessa runt i Randersmark, Björkskogen och i skogar runt Lambesjön. Jakt är den fullständigt dominerande näringen, och såväl kvinnor som män deltar. Spårande jakt med pilbåge är populärt, men även att sitta på pass vid kända djurstigar och vattenhål. Jakt på framför allt småvilt med fällor är också mycket vanligt. Förutom jakt förekommer även hos vissa grupper ett säsongsbetonat fiske efter framför allt lax som stiger upp i åar och älvar från Lambesjön. Pälsar och kött byts mot varor Zaardras inte kan tillverka själva, exempelvis tyg, smide, mjöl, salt osv.

Religion

Zaardras religion skiljer sig från den i Erborigien gängse uppfattningen om asagudarna. Då Zaardras lever i sådan nära harmoni med naturen har de betonat dess betydelse även i sin religionsutövning. Det kringvandrande och självständiga liv de för hindrar dem också från att bygga tempel eller besöka andras helgedomar. Överhuvudtaget samlas Zaardras sällan till blot eller religiösa högtider; i stället är religionen något vardagligt och ständigt närvarande. På så sätt lämnar till exempel en Zaardras alltid något av sitt jaktbyte kvar på platsen för att tacka naturen för god jakt, och det är inte ovanligt att man vid måltider sätter ut mat i skogen, också som tack för vad naturen har givit. Det existerar ingen motsättning mellan Zaardras tro och den Ahralantiska kyrkan, men Zaardras avstår ofta att medverka vid blot som kyrkan håller. Detta beror mest på att Zaardras inte känner igen sig i ritualerna, och känner sig osäkra på vad som förväntas av dem. De håller sig oftast i bakgrunden, men iakttar gärna på avstånd.

Klädsel

Zaardras klädsel är genomgående naturfärgad, alltså brun, grön, grå eller i oblekt linne och bomullstyg. De är alltid praktiskt utformade, men ett visst mått av dekorationer förekommer så länge de inte går ut över funktionen. Zaardras kvinnor bär med andra ord oftast byxor, men kjol och klänning kan förekomma. Skinn och päls används i stor utsträckning vintertid, liksom även grå byxor av kraftig vadmal. Ett av deras främsta kännetecken är struthättan, som man ytterst sällan ser en Zaardras utan. Denna skall ha kort strut, så att man kan sätta sig utan att behöva flytta struten. En mantel kan Zaardras ha runt lägerelden, men är opraktisk vid jakt eller annan förflyttning i skogsterräng.

Traditioner

Den kringvandrande perioden sträcker sig från vårdagjämning till höstdagjämning. Vid dessa två tillfällen samlas Zaardras på någon av de urgamla samlingsplatser som finns i Randersmark och Björkskogen. Det brukar vara från åtminstone 200-300 på de mer avlägsna platserna till uppåt 1000 individer på de mer tillgängliga. Under dessa dagar firas stora fester, och man får ett tillfälle att återknyta kontakter med vänner och släktingar. Det är inte ovanligt att familjegruppernas sammansättning förändras. Framför allt de yngre Zaardras söker sig till andra grupper när de känner att de börjar vara mogna att ta vara på sig själva. Detta börjar i de yngre tonåren, och ses som något naturligt och positivt för ungdomarnas utveckling.

För de lite äldre ungdomarna ger höst- och vårfesten tillfälle att söka sig en partner. Om de fattar tycke för någon är det vanligt att de följer med dennes familjegrupp, eller att de bereder plats i sin egen grupp för den tilltänkta. Vid nästa fest hålls ofta vigselceremonin, men båda parter är i sin fulla rätt att i stället byta grupp utan att det anses som opassande.

Själva bröllopsceremonin är tämligen enkel, och leds av den äldste närvarande. Vid ceremonin växlas löften om trohet, och brudparet utbyter också gåvor som de själva tillverkat. Det är oftast föremål av praktisk natur, såsom en extra välarbetad pilbåge, ett vackert dekorerat koger eller motsvarande.

Unga Zaardras uppmuntras att resa, och en tradition de flesta håller på är att man skall ha färdats Lambesjön runt innan giftermål kommer på fråga. Detta har bland annat praktiska skäl, då det främjar giften med Zaardras av andra släktgrenar än den egna. Somliga reser dock längre än så, och det finns endast ett fåtal platser i Erborigien som inte en Zaardras satt sin skinnstövel på.

Beväpning och rustning

Pilbågen är Zaardras främsta vapen, såväl till jakt som i strid. Vilken sorts båge man föredrar är personligt, och allt från stora, kraftiga långbågar till smidiga, snärtiga kortbågar förekommer. Stora dolkar eller små kortsvärd hör också till den naturliga utrustningen i farofyllda marker. Om Zaardras förväntar sig strid kompletterar de gärna bågen med något annat närstridsvapen än dolken, och då är yxan vanlig.

De Zaardras som tjänstgjort i Randersmarks armé kan ha en delvis annan utrustning. Pilbågen lämnar de aldrig ifrån sig, men de kan ha större svärd, och ibland även en liten rundsköld. Dessa kan även tänka sig att använda rustning, men då oftast något lättare i skinn, tyg eller läder. Några som agerat spejare har lagt sig till med kortärmad ringbrynja, då deras farofyllda uppdrag ofta inneburit närstrid.

Stridsmetod

Zaardras anpassar sitt stridssätt efter fienden och omständigheterna. Vid stora fältslag innebär det oftast en linje bågskyttar, skyddade av Randerskt folk. Detta sätt att strida känns främmande för Zaardras, men de har anpassat sig till Randersmarks armé. Möter en mindre grupp Zaardras en grupp vättar blir taktiken en annan. Oftast tillåter inte situationen en bågskyttelinje, då vättarna kan hinna springa dem inpå livet och ställa dem försvarslösa. Därför delar de oftast upp sig i stridspar, där båda skjuter varsin pil med en stunds mellanrum, och den som sköt först sedan drar sitt närstridsvapen och skyddar den andre med. På så sätt kan kamraten fortsätta skjuta båge, även om vättarna avancerar. Så långt det är möjligt undviker Zaardras att ge sig in i närstrid med en fiende, då de anser det alltför chansartat. Taktiken kan anses som feg av dumdristiga riddare, men för Zaardras är målet alltid överlevnad.

Under striderna mot de enade vättarna i Björkskogen under våren 629 använde sig Zaardras av metoder som liknar gerillakrigföring. Det innebar att de utförde välplanerade attacker mot transporter, läger och mindre vättegrupper, tog hjälp av överraskningsmomentet och försvann snabbt på förbestämda stigar. Zaardras redan tidigare låga tolerans för vättar har inte blivit högre i och med dessa stridigheter.

Sammanfattning

Den som ofta rör sig i trakterna runt Lambesjön har sannolikt stött på Zaardras vid något tillfälle, och för Gyllene Hjortens orden är de ett känt och pålitligt folk, som mer än en gång varit till hjälp. Deras frihetsälskan och vandringslust gör dock att många Zaardras drar sig för att i alltför hög grad blanda sig i andras göranden och låtanden. De som ändå återkommande visat sig i ordenssammanhang är inte helt representativa för sitt folk i detta avseende.

Minns avslutningsvis också detta, att då du ser en Zaardras är det för att hon eller han väljer att visa sig för dig...