Vägarnas äventyr

Vägtam vet att vägnätets utbredning och underhåll i Erborigien varierar från trakt till trakt. Det är enklast att resa mellan de stora städerna i det rika Aralantha, mest umbäranden får man räkna med i utmarker som Digerträsket och Grå bergen. Vad syftet än är med resan blir det ofta till ett äventyr som upplevs på vägarna och på värdshusen.

Vägar

Naturens förutsättningar bestämmer ofta var och hur vägarna går. De ringlar sig fram över åsar och berg. Under vissa årstider undviker resande låglänta trakter eftersom vägarna där kan drabbas av översvämningar och bli helt ofarbara. Genom skogar och mer oländig terräng kan det finnas stigar eller enkla hålvägar. Mellan större städer och handelsplatser kan det vara breda, stenlagda vägar där både ryttare och vagnar kan färdas snabbt och bekvämt. Längs dessa vägar finns broar och färjeläger där tullar bekostar underhållet. I trakter med färre resande får man istället leta efter mer eller mindre farofyllda vadställen.

De stora vägarna underhålls i Aralantha av lokala jarlar, friherrar eller landriddare. I Naronien finns också en hel del fina vägar, särskilt i södra delen av landet. De bästa vägarna är de som anlades för att användas som marschvägar i de många krigen mellan Aralantha och Naronien. Särskilt vägarna från Aahren som går till Chelmar och Odels samt Norra Landsvägen till Björkskogen är i mycket gott skick. I Naronien är den största och viktigaste vägen den mellan Nemevid och Triti.

Randersmark har inget organiserat vägnät men rika kvinnor sätter en ära i att underhålla vägar och broar, så i befolkade trakter kan de hållas i gott skick.

Resesätt

Majoriteten reser till fots eftersom häst eller vagn kräver en mer välfylld penningpung. Resor med vagn används mest för transport av tyngre varor. Vintertid ersätts vagnen med släde och skidor i de norra länderna. Då skapas ibland också rakare leder över frusna myrar och sjöar än vad som kan nyttjas under andra delar av året. Framför allt är vintervägarna viktiga i Wenheim och ytterområdena i Naronien.

Många resor sker även på Erborigiens många sjöar och floder. Särskilt medströms är flodbåtar ett snabbt och bekvämt sätt att resa. Lasterna är också avsevärt mycket större än vad som kan transporteras på land, så köpmän använder gärna dessa sjövägar. På grund av vindar, vårfloder och forsar är flodfart ofta lika opålitligt som resor på land. I Randersmark brukar exempelvis vattnet i de inre slätternas floder torka ut så mycket att flodfart blir svårt fram på sensommaren.

Restider

Att resa tar lång tid. Räkna inte med att en gående klarar av mer än 3-4 mil om dagen. Att rida går inte mycket fortare, c:a 4-4,5 mil under bra förhållanden. Att rida i sporrsträck lönar sig bara om man kan byta häst ofta och det kan i allmänhet bara vissa kurirer med rätt till byten göra. I Aralantha har till exempel budbärare av Tornet sådana privilegier. Kyrkliga kurirer utnyttjar hästbyten vid templen. Randersmark har ett eget kurirsystem, liksom furstarna i Naronien.

Restiderna i avståndstabellerna anger hur lång tid resan tar under gynnsamma omständigheter. Lägg gärna till en dag eller flera för oväntade händelser, dåligt väder och annat som gör berättelsen om din resa levande när du slår dig ned i värdshusets bänk.

På vägen

I Aralantha kan man i de norra delarna av landet se kungsstenar. De är uppsatta var fjärde fjärdingsväg för att ange avstånd till Aahren. Stenarna restes under krigen mot Naronien och användes för att kunna bedöma avstånd och räkna på härars marschhastighet. På många platser längs vägarna finns små offerplatser eller ”offerkast” som de ibland kallas. De markerar platser där något märkligt har inträffat eller där man tror att skogsväsen håller till. Man lägger gärna en kvist eller en sten på den hög som bildats för att blidka makterna och få fortsatt lugn färd.

Längs vägarna finns inte sällan även offerlundar där resenärer brukar stanna och blota för fortsatt säker färd. Ofta är de så kallade väglundarna tillägnade Njord, handelsmännens gud.

Vid broar och längs vissa vägar har frikostiga donatorer låtit resa stenar som berättar om att just de låtit bekosta bygget. Ibland tas det ut tullar vid sådana broar. I Aralantha är summorna låga och går då till vägunderhåll medan det i Naronien brukar vara dyrare och används för att bekosta frälsets leverne.

Rastplatser

Erborigien är stort och avstånden är stora, så de som vill resa kommer förr eller senare att ställa sig frågan: ska jag övernatta under bar himmel eller söka värme och spis under värdshusvärdens tak? Överallt längs vägarna ligger Erborigiens värdshus. Ibland är de stora med flera hus och stora salar, ibland är det bara en bondgård som lite mer regelbundet tar emot vägfarande mot betalning.

Ett värdshus är en plats för vila och skydd, där den resande kan torka sina blöta kläder och värma sina frusna lemmar. Det är också en plats för möten med det främmande, där Erborigiens alla hörn kan finnas representerade genom resande, maträtter, berättelser och rykten. På värdshusen kan man köpa varor av handelsmän eller finna vägvisare och eskort för längre resor. Värdshuset är också en plats för intriger och äventyr. Här smids planer om framtida hjältedåd. Här slickas såren efter misslyckanden. Här firas framgången efter farofyllda stordåd.

Trots att du kan finna ett värdshus bakom många vägkrökar längs Erborigiens slingrande vägar, kan du inte vänta dig samma sak när du öppnar värdshusdörren i Aralantha som i Naronien. Värdshusen speglar de länder där de ligger. På Aralanthas rika landsbygd där det reser många välbeställda kommer värden att vara rund och äppelkindad, faten digna av feta rätter och spelmännen vägra att ens stämma sina instrument innan du visat att du har silver att betala med. I Wenheims norra utmarker eller Randersmarks östra delar är värdshuset sällan mer än en stuga vid vägen som står ouppvärmd till dess en resande önskar husrum för natten. Äta får man göra med familjen på gården och några andra spelmän än de man har i sällskapet kan man inte räkna med.

Gästfrihet

Som resenär på äventyrliga vägar där det inte finns värdshus är du många gånger beroende av de boendes gästfrihet och hjälpsamhet. Gästfriheten var något som starkt betonades i Nars rike och överlag så lever den andan kvar i stora delar av Aralantha. Om man är en utlänning kanske man ses ned på men dörren till bonden står ofta öppen när ovädret piskar stugans knutar: en sed som överlevt tack vare att lag och rätt skyddat folket mot övergrepp.

Wenheimarna har sedan befrielsen utvecklats åt det mer gästfria hållet, även om de är mer försiktiga i utsatta gränstrakter. Annat är det i Naronien där vanligt folk ofta och gärna låser om sig och helst sköter sitt. Rädslan har skapat vaksamma och misstänksamma bönder som lärt sig leva med att furstar och herremän tar vad de vill ha.

Randersmarkare visar alltid stor gästfrihet mot fränder och vänskapliga klaner, en gästfrihet som sjunker rejält när det gäller utlänningar. Resande från fientligt sinnade klaner vet oftast att det inte är lönt att försöka pröva gästfrihetens omfattning.

Generellt kan sägas att pengar öppnar de flesta dörrar för de resande men det gäller att passa sig vad man visar upp eftersom husbonden kan tänkas vara girig och önska hela penningpungen.