Erborigisk namnkultur (gammal)

Vem har inte haft idétorka när det gäller att hitta på ett namn till sin karaktär? Alla bra namn verkar vara "upptagna" och inte kan man välja namn helt fritt heller. Nordbor och randersmarkare bör ju ha distinkt isländska namn, medan det är direkt ohälsosamt att heta t ex Torhild eller Ingimund om man bor i Tere eller Njarka (Ing är ett binamn på Frej). Hur är det förresten med släktnamn? Räcker det inte med ett -dotter/-sonnamn eller bara ett förnamn?

Jag tänkte i den här artikeln och i de tillhörande namnlistorna ge min syn på Erborigiens namnkultur och jag hoppas att de kommer att vara till hjälp och inspiration. Namnlistorna är oerhört ojämnt bearbetade och ofullständiga, men jag avser att komplettera och uppdatera dem efter hand, så om ni har synpunkter på mitt namnval och mina urvalsgrunder eller om ni har fler namn, ursprung och spridningsområden att lägga till så ser jag gärna att ni hör av er. Särskilt om ni har haft karaktärer med namn som inte finns med i listorna eller inte är markerade som "Använda".

Vi har i Sverige idag en högst blandad namnkultur med bl a nordiska, judiska, grekiska, och tyska namn. Den blandningen är inget 1900-talspåfund; den har funnits sedan medeltiden. Om vi med detta i tanken övergår till erborigiska förhållanden och därtill lägger det faktum att Erborigiens folk är något mer rörligt än det medeltida Europas, samt att man i Erborigien också pratar samma språk, så förstår man lätt att ett enskilt namns spridningsområde i tabellen bara är en lös riktlinje och inte någon absolut norm. De lokala namnmodena kan ha stor betydelse (jfr namnet Jöns rikliga förekomst i Skåne) och det kan finnas släkter som styvnackat håller fast vid de mest underliga namn. En regel att hålla sig till finns dock: Kommer ens karaktär från de delar av Naronien / Wenheim där ödestron var förhärskande när namnet gavs (räkna bakåt!) så heter hon / han ingenting som har med asagudarna att göra! (Religionen har i Europa haft större betydelse för namnskicket än språket; här i Sverige fick man under den första kristna tiden ett nytt, kristet namn när man lät döpa sig.) Om man nu tvärt vill ha ett sådant namn, eller redan har en inarbetad karaktär med ett, så kan man ha tagit sig det själv på sina resor. Det gäller även det omvända; har man en karaktär som ofta vistas i dessa områden så är det fördelaktigare att ta sig ett neutralt namn än att riskera livet varje gång man presenterar sig. Karaktärers barn eller yngre syskon som är födda efter befriandet av en landsända kan däremot med fördel ha gudaled i sina namn. Att lägga in världshändelser i namnmodet skapar ett extra djup, t ex kan jag tänka mig att Rannvi är ett vanligt namn bland sju-åttaåriga flickor i Wenheim eller att vissa familjer i Aahren kallar sin yngste son för Mornam... Däremot är det olämpligt att - oavsett varifrån karaktären kommer - ta ett gudanamn rakt av, t ex Freja eller Tor, trots att de räknas som personnamn i Sverige idag.

Om ett namn är "använt" eller inte finns egentligen bara med som kuriosa. Erborigien har enligt världshandboken ca 16 miljoner invånare och alla kan självfallet inte ha olika namn. Bara för att någon har använt eller till och med hittat på ett bra namn så kan hon eller han inte "ta patent" på det. På midsommar 629 var vi tre stycken Ylva; uppenbarligen ett vanligt namn i den delen av Naronien

Det är lämpligt att börja med att bestämma sin karaktärs förnamn. Jag brukar ha svårt att utarbeta en karaktär om jag inte har något namn att hänga upp allting på och om jag tvingas ändra namn i sista sekunden känns det väldigt obekvämt; karaktären är på något sätt namnet. När man väljer namn bör man tänka på att det är karaktärens föräldrar som har gett henne eller honom det namnet och det är deras önskningar och förhoppningar som namnet ska spegla, inte karaktärens egna. Ett vanligt sätt är att låta förnamn gå i "arv" inom släkten: Äldsta dottern får mormors namn, äldste sonen farfars. Om karaktärens släktingar har nordiska tvåledsnamn (främst randersmarkare och nordbor) kan man göra en kombination: mormor Sigrids och farfar Torleivs barnbarn heter förstås Sigleiv och Torid. Det är det sista ledet som är könsbestämmande, det första är neutralt, så kombinationsmöjligheterna är många

Hur gör man då med efternamnet? Till att börja med så har man alltid ett -dotter / -sonnamn, så till vida man inte är helt ovetande om vilka ens föräldrar var. Vanligast är - av någon anledning... - att man bildar namnet av sin faders förnamn: Noresdotter, Anundsson, men om fadern är okänd eller om modern är av bättre ätt kan man ta hennes namn: Niradotter, Ingunsson. (Eller bara för att det faller sig bäst så, som t ex för den danske kungen Sven Estridsson, vars fader var Ulf jarl och vars moder Estrid var dotter till Sven Tveskägg.) Man kan också ge sönerna i en familj namn efter fadern och döttrarna efter modern. Är förnamnen ohanterliga så kan man bilda namnet av faderns eller moderns yrkestitel eller tillnamn: Roddardotter, Korpsson. Att man har ett -dotter/-sonnamn på sin karaktär behöver inte betyda att man alltid använder det, man kanske avskyr sina föräldrar och inte vill kännas vid dem.

Släktnamn är vanligt förekommande -näst intill obligatoriska för adeln - och kan tas t ex efter gården, yrket, vapenskölden eller någon dådrik släkting: Backe, Klingsmed, Duvhök, Trollskalle. Släktnamnet kan till skillnad från -dotter / -sonnamnet förvärvas genom giftermål, med ett visst manligt tolkningsföreträde väljer man då det "mäktigaste" namnet, eller den släkts namn vars gård eller verksamhet man övertar. Släktnamnet kan användas separat eller sättas efter -dotter / -sonnamnet. Vi äventyrare är ofta hjälpta av två namn; det är bra mycket händigare att kunna presentera sig som Eova Alreksdotter när Eova Bergshök ligger pyrt till...

Om ens släkt inte har något släktnamn kan man själv ta sig ett tillnamn och kanske hoppas på att bli upphov till en ny ätt, men vanligare är att man får ett tillnamn av andra, vilket kanske inte alltid är så smickrande: Svartbryne, Tröge.

Vilket av alla dessa namn används då vid tilltal? För att börja från början så tycker man att det borde vara självklart att föräldrar använder sina barns förnamn, men om barnen som jag tidigare nämnt heter samma sak som mor- eller farföräldrar som fortfarande är i livet så får de troligen ett smeknamn: Lillen, Blomman, som kan följa med långt upp i åren. Många karska krigare skulle säkert hellre ställa sig öga mot öga med ett troll än att låta sina svärdskamrater få veta vad deras mor kallar dem...

I trakten där ens familj är bosatt och där det alltså finns en hel kull med t ex Arildsdöttrar och -söner kallas man oftast för sitt förnamn och sin titel, om man har någon: Mäster Sjunne, fröken Merelin. Tjänstefolk och andra underställda titulerar ofta sitt herrskap med Herr / Fru / Fröken / Unge herr samt förnamn, däremot använder man inte själv dessa titlar om man inte är adlig. Adelspersoner kan också använda titel samt sitt släktnamn: Friherrinnan Verdfelt, Landriddare Höghäll, men om flera ur samma släkt är närvarande blir det lätt rörigt.

I armén har man ett och endast ett namn. Det kan vara förnamn, -dotter/-sonnamn, släktnamn eller tillnamn allt efter vad som lämpar sig. Det finns en förkärlek för korta, snärtiga namn oavsett kategori: Osk, Brand, Järv, men det viktiga är att namnen är distinkta och inte kan blandas ihop med varandra. Heter två soldater i samma rote samma sak, eller har mycket lika namn, bestämmer oftast rotemästaren att de ska kallas för något av sina andra namn. En soldat kallas alltid för detta enda namn och ibland vet de andra i roten inte ens vad hon eller han heter utöver det.

Listorna är uppdelade på mans- och kvinnonamn. Några namn kan användas som bäggedera och är då också upptagna på båda listorna. Det finns något fler mansnamn än kvinnonamn, vilket till största delen beror på den sparsamma förekomsten (oftast mindre än 10%...) av kvinnonamn i det erborigiska källmaterialet; världshandbok, krönikor mm. Eftersom jag är övertygad om att 50% av befolkningen i Erborigien är kvinnor har jag försökt jämna ut denna obalans när jag har tagit namn från andra källor, men någon millimeterrättvisa har inte eftersträvats. En del kvinnonamn är också konstruerade utifrån kända mansnamn enligt det gängse mönstret: Arne - Arna, Helmer - Helmina. De isländska tvåledsnamnen är ofullständigt redovisade eftersom kombinationsmöjligheterna är så många. Jag planerar dock att göra en särskild lista förr dessa senare.