Njarka 622-642

Njarka var under ödestiden Naroniens nordligaste furstendöme. Det styrdes, precis som de fyra andra av en hänsynslös och grym furste, länge av ätten Isengård, tillsammans med ödesprästerna. Ödestron användes till att förtrycka folket och övertyga dem om att deras plats var på åkern, och att det inte fanns något att vinna i att göra uppror mot överhögheten.

När Aralantha och Randersmark gemensamt gick i krig för att en gång för alla krossa ödesstyret och återta Borgevid lämnades dock Njarka kvar. Efter att Nemevidsfursten fallit begav sig de krigströtta styrkorna av hemåt igen, och Njarkas befolkning fick fortsätta bära ödestidens tunga bojor. Det tumult som uppstod under kriget mot Aralantha, som till slut ledde till Naroniens befrielse, var dock ett lysande tillfälle för kuppmakare. 620, året efter det första slaget vid Nebreon som Njarka deltog i, lyckades den blivande furst Karg ta makten. Furst Isengård försvann spårlöst, och furstendömet styrdes därefter med järnhand av furst Karg, som snabbt blev till en fruktad härskare.

Framåt slutet av 620-talet spred sig oroligheter allt mer i Njarka. Rykten började cirkulera om att ödesprästen i den innersta cirkeln skulle ha låst in sig i ödestemplets källare,och han byttes snart ut mot en ny präst som själv utropade sig till präst av innersta cirkeln. Furst Kargs hustru, furstinnan av Njarka, försvann spårlöst. 630 lämnade även furst Karg själv staden. Samtidigt började rykten sippra ut från Njarka att människooffer ägde rum vid Bergets Spegel, den av staden inneslutna dammen. Ingen ny furste tog makten, utan istället steg prästerskapet fram.

Ju mer tiden gick, desto klarare stod det för alla att en kupp hade ägt rum. Njarka var inte längre styrt av ödesdyrkare, utan Loke själv hade fått fäste i furstendömet. Prästerskapet höll inte längre ödet främst, utan den Trettonde. Det gamla styret hade antingen lönnmördats, avrättats eller flytt, och de präster som höll fast vid den gamla tron gick samma öde till mötes. Även inom hären säkerställdes att endast de som var trogna den nya regimen fick några som helst beslutsfattande positioner. Genom en stor kampanj av utrensningar hade lokesdyrkarna etablerat en säker maktställning.

Idag tycks livet i Njarka om möjligt ännu hårdare för gemene man. Ödestrons hårda system av kontroll och styrning finns kvar, och tillsammans med ett i det närmaste systematiserat angiveri och anklagelser om ”oren vilja” håller den Trettondes präster ett oförsonligt strypgrepp på Njarkas folk. Än fler sänds idag till saltgruvorna än under furstens tid, och vad som egentligen utgör ett brott mot den givna ordningen tycks mer bero på prästernas nycker än på fastlagd lag.

Trots de allt värre förföljelserna inom så gott som alla delar av samhället är möjligheterna till flykt begränsade. Systemet med folkräkning som etablerades redan under ödesfurstarna har försett prästerskapet med ett effektivt redskap för att straffa familjerna till dem som samlat ihop mod nog för att föret sig den farofyllda färden söderut. För dem som lyckas fly väntar passagen genom det ockuperade Naronien med plundrade byar, njarkiska soldater och risken att bli uppfattad som spion av den asadyrkande befolkningen.