Njarka (gammal)

Historia

I arla urtid hade en stam vättar sin boplats vid en källa i norr, vid Döda Bergens fot. När människorna upptäckte att bergen var rika på såväl järn som salt och att källan var en utmärkt lägerplats försökte de med våld köra bort vättarna. Vättarna var starka men människorna var bättre rustade och de lade grunden till sin gruvby där vättarna bott. Vättarna tilläts dock att slå sig ned i närheten och de utnyttjades av människorna i den tunga gruvnäringen. I gengäld blev de väl utrustade av människorna och lade grunden till den vättehär som varit Njarkas starka kort i alla tider. Kanske är det den bottenlösa dammen som gett Njarka dess namn då ordet Njarka härstammar från det fornnaronska ord som betyder "bergets spegel" eller "själens spegel".

Under Nars tid blomstrade handeln och Njarka växte från en gruvby till en stor stad. Under denna tid byggdes det mäktiga templet i stadens mitt. Det var tillägnat gudarna, men långt ifrån alla i staden var glada över den Nya tiden och många av de ödespräster som flydde undan Nar tog sin tillflykt i närheten av Njarka.

När Nars rike föll samman försvann den intellektuella överklassen söderut. Ödestron tog över och gudabilderna stuvades undan i stadstemplet som hädanefter blev det beryktade Ödestemplet. En mansålder efter utvandringen tillsattes Nemevidsfursten en av sina män att regera i norra Naronien och furstendömet Njarka började struktureras upp.

Under mer än 600 år styrdes Njarka precis som de fyra andra av en hänsynslös och grym furste, länge av ätten Isengård, tillsammans med ödesprästerna. Ödestron användes till att förtrycka folket och övertyga dem om att deras plats var på åkern, och att det inte fanns något att vinna i att göra uppror mot överhögheten.

När Aralantha och Randersmark gemensamt gick i krig för att en gång för alla krossa ödesstyret och återta Borgevid lämnades dock Njarka kvar. Efter att Nemevidsfursten fallit begav sig de krigströtta styrkorna av hemåt igen, och Njarkas befolkning fick fortsätta bära ödestidens tunga bojor. Det tumult som uppstod under kriget mot Aralantha, som till slut ledde till Naroniens befrielse, var dock ett lysande tillfälle för kuppmakare. 620, året efter det första slaget vid Nebreon som Njarka deltog i, lyckades den blivande furst Karg ta makten. Furst Isengård försvann spårlöst, och furstendömet styrdes därefter med järnhand av furst Karg, som snabbt blev till en fruktad härskare.

Framåt slutet av 620-talet spred sig oroligheter allt mer i Njarka. Rykten började cirkulera om att ödesprästen i den innersta cirkeln skulle ha låst in sig i ödestemplets källare, och han byttes snart ut mot en ny präst som själv utropade sig till präst av innersta cirkeln. Furst Kargs hustru, furstinnan av Njarka, försvann spårlöst. 630 lämnade även furst Karg själv staden. Samtidigt började rykten sippra ut från Njarka att människooffer ägde rum vid Bergets Spegel, den av staden inneslutna dammen. Ingen ny furste tog makten, utan istället steg prästerskapet fram.

Ju mer tiden gick, desto klarare stod det för alla att en kupp hade ägt rum. Njarka var inte längre styrt av ödesdyrkare, utan Loke själv hade fått fäste i furstendömet. Prästerskapet höll inte längre ödet främst, utan den Trettonde. Det gamla styret hade antingen lönnmördats, avrättats eller flytt, och de präster som höll fast vid den gamla tron gick samma öde till mötes. Även inom hären säkerställdes att endast de som var trogna den nya regimen fick några som helst beslutsfattande positioner. Genom en stor kampanj av utrensningar hade lokesdyrkarna etablerat en säker maktställning.

Efter lokesdyrkarnas maktövertagande tycktes livet i Njarka om möjligt ännu hårdare för gemene man. Ödestrons hårda system av kontroll och styrning fanns kvar, och tillsammans med i det närmaste systematiserat angiveriet och anklagelser om ”oren vilja”, höll den Trettondes präster ett oförsonligt strypgrepp på Njarkas folk. Än fler sändes idag till saltgruvorna än under furstens tid och vad som egentligen utgjorde ett brott mot den givna ordningen tycktes mer bero på prästernas nycker än på fastlagd lag.

Trots de allt värre förföljelserna inom så gott som alla delar av samhället var möjligheterna till flykt begränsade. Systemet med folkräkning som etablerades redan under ödesfurstarna hade försett prästerskapet med ett effektivt redskap för att straffa familjerna till dem som samlat ihop mod nog för att företa sig den farofyllda färden söderut. För dem som lyckades fly väntade passagen genom det ockuperade Naronien med plundrade byar, njarkiska soldater och risken att bli uppfattad som spion av den asadyrkande befolkningen.

635 syntes de första tecknen på att prästerskapets ambitioner att utöka Njarkas makt när hären mönstrades och sattes att marschera mot Borgevid. Den gången blev anfallet kortvarigt, men 639 avslöjades den verkliga vidden i Lokes plan när härarna återigen sändes söderut, denna gång för att stanna. De två präster som kallades för Hels Döttrar trädde fram och tycktes ha övertagit makten från den inre cirkel av präster som tidigare styrt. Med en järnhand av fruktan har de drivit på Njarka fram till det bittra slutet. Kriget böljande fram och tillbaka, och Njarkas folk drabbades hårdast av alla. När hären slutligen knäcktes utanför Borgevids murar 642 hade varje kvinna, man, barn och åldring i Njarka med kraft nog att lyfta ett vapen mönstrats och sänts söderut till en så gott som säker död. (För mer information om kriget mellan Njarka och Naronien, läs här.)

Under våren 643 när Keis här marscherade norrut, gjorde den så genom ett Njarka som var så gott som helt avfolkat. Av dem som fanns kvar var de få som har haft styrka nog att ta sig genom vintern. För Njarkas folk markerade detta, trots förlusten i kriget, förhoppningsvis början på en tid av återhämtning och fred för första gången i mannaminne.

Som ett tecken på den nya tiden har naroniens segerherre, furst Kei, åter insatt den tidigare härskaren furst Karg på Njarkas tron, och därigenom är lokesprästernas herravälde slutligt brutet och en ny tid kan ta sin början.

Styre och politik

Njarka har sedan utvandringen styrts av en stark furste, med 30 markherrar under sig som styrt olika förläningar runt om i furstendömet. Markherrarnas uppgift var att sköta marken och ta fram en viss mängd varor. Varje markherre är dessutom skyldig att se till att de livegna är någorlunda tränade i strid och förvaltar på sitt gods en stor mängd vapen som kan delas ut för att försvara furstendömet. Markherren är dock förbjuden att ha ett eget krigsfölje, om han behöver hjälp mot rövare får han begära hjälp från den reguljära armén. Framgångsrika markherrar fick sitta i rådet och tituleras markfurste.

Detta system har dock ruskats om i och med prästerskapets maktövertagande år 630 . Flera förändringar i maktstrukturerna kom till i och med Njarkas öppna övergång till lokesdyrkan: de som motsatte sig religionsskiftet försvann, och tidigare obetydliga ätter kunde avancera och ta över de platser som lämnats tomma. I samband med att kriget mot Naronien inleddes 639 trädde särskilt de två prästinnor som kallas för Hels Döttrar fram, och tycktes ha tagit makten från den inre cirkel av präster som tidigare styrt.

I Njarka finns bara två stånd: de fria och de livegna. Allt folk på landsbygden är livegna, såväl bönder som hantverkare. De livegna är skyldiga att överlämna huvuddelen av sin egen produktion till den markherre på vilkens mark de är bosatta. Då huvuddelen av befolkningen är livegen finns dessa även på relativt höga positioner inom samhället, t.ex. är det inte ovanligt att markherrernas förmän är livegna. I Njarka stad finns ett fåtal livegna som antingen tagits dit av sin markherre eller tjänar som tjänstehjon.

Kultur

Av alla Naroniens furstendömen har Njarka, möjligen med undantag för östra Naronien under furst Agnor, lidit under det hårdaste förtrycket. Detta har format ett misstänksamt och tillbakadraget kynne hos folket. Njarkaborna har ett visst utbölingsförakt, och under ödestiden då de betraktade alla sydlänningar som svikare och avfällingar från den sanna tron.

Ett av förtryckets uttryck är ett förbud mot att läsa och skriva, för alla utan särskild tillstånd. Att lära ut läs- och skrivkonst var förbehållet ödesprästerna, och böcker har bränts upprepade gånger. Det senaste stora bokbålet var år 446 efter nydaningen. Två medel som brukats av furstarna genom tiderna för att hålla folket i schack är folkräkningarna och vandrarna. Varje ödesdag (onsdag) samlades folket i varje tilldelning (jämf. församling) och prästerna räknade dem. För dem som inte inställde sig väntade svåra straff för den berördas släktingar och vänner, vilket effektivt avskräckte från flykt söderut.

Vandrarna var den ultimata symbolen för det njarkiska angivarsystemet. Till en början var de underställda ödesprästen i innersta cirkeln, med kom i och med lokedyrkarnas övertagande att ställa sig till förfogande för det nya systemet. De fungerade ursprungligen som ödestrons hårdhänta kontrollanter och tillrättavisare, sedan som det samma, men med om möjligt större godtycke för Lokes räkning. Fruktan för vandrarna och vad de kan tänkas göra med folk har hållit många från att säga sitt hjärtas mening. Genom ett väl fungerande angiverisystem har vandrarna god kontroll på folket och är redo att brutalt slå till mot eventuella olagliga aktiviteter, såsom lönnblot. De kan även skickas utanför Njarka och på så sätt räcker ödestrons starka arm långt utanför Njarkas domäner. Något att tänka på för den som planerar en landsflykt. Vandrarna bär en mask över ansiktet så att det är omöjligt för vanligt folk att se vem de är. Det finns olika typer av vandrare med olika uppgifter. Deras identitet är hemlig även inbördes så den enskilda vandraren vet inte vilka alla andra vandrare är.

Namnkulturen är något skild från övriga Erborigien då gudanamn ej förekommer och son-/dotternamn bara bärs av de fria. Livegna tilltalas bara vid förnamn och ev gårdsnamn. Ödesprästerna lämnar sitt efternamn bakom sig då de prästvigs. Markherrar tar sig ett tillnamn då de får sin titel och detta tillnamn bärs sedan av alla efterkommande så länge marken innehas av släkten. Om släkten skulle förlora markherreämbetet så förlorar de också de också rätten till namnet.

Geografi

Njarka sträcker sig från Norrskenströskeln i norr ner till strax söder om Tver. I väster begränsas det av Döda Bergen och i öster av Grå Bergen. De nordliga delarna präglas av fjäll och björkskogar. Här är markerna är rika på vildrenar, och vattnen på lax och öring. I de sydligare delarna finns vidsträckta och vilda barrskogar där det är långt mellan stugorna. I områdena kring Bokfur finns Njarkas enda större uppodlade områden i floddalen som bildas av Älvavattnet.

Njarka stad

En nio meter hög stenmur kringränner staden och sluter an mot de naturligt skyddande bergen, samt mot ett försvarsverk i den naturliga klyftan i den nordliga delen av staden (här bor de förnämsta familjerna), som ursprungligen var det vakande ögat norrut. I den nordöstra delen har en tidigare stormning av staden gjort att muren rämnat: här har man gjort byggnationer där delar av vättehären finns. Vid murens västport löper en vindbrygga ut över det stora och djupa Notesgapet, och från insidan av porten löper en större väg mot Söderport där värdshusen och handelsbodarna står så tätt att gatan kallas Värdshusgatan. Söderport är huvudporten till Njarka och Västerport används endast av militären.

Det mäktiga ödestemplet ligger mitt i den väldiga staden och det är här Njarkas furste med sina närmaste, förutom prästerskapet, huserar. Tempelallén leder norrut från Söderport och upp till tempelplatsen. Utanför den gamla delen av staden finns ett bebyggt område där tjänare, tjänstemän och en del handelsmän bor. Fursten bor i bostadsområdet till väster nedanför "gräddhyllan". Garnisonen är förlagd till det vita området på kartan öster om furstens palats. Borgarkvarteren är kvarteren öster om tempelallén.

Staden består av stenhus och många av gatorna är stenlagda.

För att komma in i och ut ur staden används passersedlar. Det finns olika typer av passersedlar som ger dess bärare olika typer av rörelsefrihet. Ödesprästerna är ansvariga för att skriva på passersedlar åt folket i sina Tilldelningar. Förfalskning straffas mycket hårt, det blir saltgruvorna direkt.

Handel och näringar

Njarkas främsta tillgångar är och har alltid varit de järn- och saltrika bergen. Saltet exporteras som råvara medan det mesta järnet smids till bruksföremål och vapen. Framförallt vapen är en av Njarkas största handelsvaror och vapensmeder är högt aktade. En stor del av handeln har gått vattenvägen via Fyldiavettna till Bokfur där omlastning sker till pråmar som sedan dras uppför Älvavattnet.

Jordbruket är magert men tack vare Bokfurs bördiga omland är furstendömet självförsörjande under normalgoda år vad gäller basgrödor. Lyxvaror har dock genom tiderna importerats till Njarkas överklass från de sydligare delarna av Naronien.

Allt sedan de centrala delarna av Naronien befriades från ödesfurstarna har Njarkas handel med omvärlden främst skett genom smuggling. Krigen mot Naronien har vidare försvårat, även för de mest ambitiösa smugglare, och de senaste åren har Njarkas handel med omvärlden varit så gott som obefintlig. Istället försörjde man sig på plundring i de ockuperade områdena. Nu när kriget är slut och Njarka besegrat, förväntar sig många att prins Kei skall inlemma Njarka i resten av Naronien, kanske kommer detta innebära ett uppsving för handeln?