Furst Karels sista tid

I ett kvarts sekel har Karel Kloskarpe som furste styrt Teres öde och beslutsamt hållit landet utanför krigen och skärmytslingarna mellan grannarna och troget ödet. Det har sannerligen inte varit enkelt, särskilt inte kring Naroniens invasionsförsök 628, men han har styrt starkt och beslutsamt och utan onödig hänsyn till de andra drakarnas känslor. Sonen Keral utropades till tronföljare 630, en kraftig markering av dynastiskapande i ett rike där fursten alltid valts, men drakarna gick motvilligt med på utnämningen, så stor var Karels makt.

De sista åren i sitt liv blev fursten dock allt märkligare, och efter ett mordförsök under våren 639 förvärrades situationen. Han började tro att alla var ute efter honom, även hans vänner och nära släktingar, och han sågs ofta ströva runt på nätterna i hallar och salar, mumlande osammanhängande för sig själv. Även om man gjorde sitt bästa för att hålla problemen under kontroll och furstens tillstånd hemligt, stod det snart klart för alla att Karel Kloskarpe stod och vägde på galenskapens gräns.

Det är inte säkert när han faktiskt tippade ner i vansinne, men under sommaren 640 blev läget ohållbart. Trogna vänner hade förvandlats till lömska fiender, lojala undersåtar hade tvingats i exil och många lågättade hade mist livet efter påstådda komplotter och anslag mot furstens liv. Den ende han fortfarande tolererade var sonen Keral, men råd lyssnade han inte till ens från honom.

Under början av hösten tog furst Karel för vana att paradera runt i rustning och svinga sitt slagsvärd mot inbillade fiender. Han umgicks också med långtgående planer på en invasion av Noldria under senhösten och manade de andra drakarna att ställa upp med manskap. Det blev alltmer uppenbart att något måste göras åt den galne mannen, men hans omgivning tvekade och ingen ville vara den som gjorde slut på hans lidande, eftersom det skulle innebära att offra sitt eget liv på kuppen.

Ender Järhierta, furst Karels äldste vän, försökte en sista gång att resonera med honom och be honom besinna sig, åtminstone vad gällde det tänkta kriget mot Noldria. Fursten ville dock inte alls lyssna, och Järhierta fann sig som tack bli anklagad för förräderi, hotad med fängsling och avrättning och utkastad ur furstens kammare med huvudet före.

Denna skymf mot familjen fick bägaren att rinna över för Eirid Järhierta, Enders dotter och arvtagare, och hennes försök att resonera med furst Karel på ett mer handgripligt sätt slutade med hans död. När henne far fick veta vad hon gjort fick han i rena ilskan ett slaganfall och har sedan inte mer kunnat lämna sin sjuksäng. Eirid själv flydde och har sedan dess inte synts till i Tere.

Tiden efter en furstes död är alltid tumultartad, men nu har det varit värre än vanligt. Järhierta, med Eirids yngre bror Trond som tänkt ledare, har gått under jorden och fruktar för sina liv. Flera nära släktingar till Auna Vargbane har fallit offer för okända mördare som förmodligen är utsända av Bergstolts. Inom Kloskarpe har de konflikter som furst Karel skapade slitit sönder enigheten och delat ätten i två fraktioner som båda kämpar för att trumfa igenom sin vilja på den andres bekostnad. Bland de mindre adelsätterna har bråken ibland övergått i regelrätta strider, och om inte en ny, stark furste snart kan utses riskerar hela Tere att falla sönder i interna bråk. Man skulle då utgöra ett lätt offer för vilket av grannländerna som än anföll först.