Triti (gammal)

För omkring fyra år sedan skrev jag en text om Tritis stad och furstedömme. Denna har aldrig publicerats, men har funnits i privat cirkulation hos ett par medlemmar. I detta nummer tänkte vi publicera den, men när jag läste igenom vad som finns fick jag anledning att skriva om en del. Dels har det hänt en del i Naronien de senaste åren och inte minst har vi, bland annat genom diskussionerna om Tere och Njarka, skaffat oss ny kunskap om förhållandena i Keis rike. För att få ned längden har jag också uteslutit avsnitten om ekonomi och historia.

Sedan texten publicerades i Hjortspår har en del hänt också. 2009 gjordes mindre uppdateringar av Anders Ekman. Texten är dock inte uppdaterad med konsekvenserna av Keis unämnande till furste av Naronien och Maris av Tre Nätters unämnande till furste av Triti.

Likt de övriga furstdömena i Naronien kan Triti räkna en historia som sträcker sig mycket långt tillbaka i tiden. På dessa platser har städer legat ända sedan Nars tid, och de var maktcentra redan då.

Triti vid Lauseströmmen är en mäktig och rik stad. Väl försvarad med höga murar och en stark borg. Runt staden, det som förr var furstedömet Triti, breder rika slättmarker ut sig. Särskilt trakterna söder om staden kring städerna Ungtuna och Arebo är synnerligen bördiga. Härifrån har Triti bärgat sin rikedom och makt. Genom furstendömet flyter många floder varav Lauseströmmen är särskilt mäktig och är en ständigt pulserande handelsled.

Öster om Arebo i trakterna mellan Ledeby och Hedevi är marken både mer höglänt och mindre bördig. Här är landet delvis skogsklätt men på sina håll finns det vidsträckta hedar. I söder breder den stora och djupa Björkskogen ut sig och bildar gräns mot utvandrarnas Aralantha. Sedan drygt ett decenium har skogen även på ett synnerligen märkligt sätt växt västerut så att den täcker hela Nebreons slätter. Numera är Rakenälvens dalgång skogstäckt i hela sin sträckning från Shijnen till Lambesjön.

Staden Triti

Före stadens fall: Sedan länge är Triti en befäst stad med tjocka och starka stenmurar. I stadens östra del reser sig en hög och brant kulle och på dess topp är fursteborgen belägen. Staden delas av Lauseströmmen som på sin väg från Fyldiavettna ned till Rakenälven flyter över Tritis slätter. Väster om staden breder stora våtmarker ut sig och gör det svårt att närma sig staden från det hållet. Staden kan enbart anfallas från norr och söder eftersom den västra delen skyddas av sankmarker och slottskullens klippor i öster är alltför branta.

Lauseströmmen är i allmänhet bred och långsam men för att skydda staden från översvämningar har man muddrat och grävt en djupare fåra just ovanför och nedanför staden. Där floden passerar muren i norr och söder har två broar byggts med höga murar mot utsidan och fällbara galler över valven. På östra sidan av floden finns, både i söder och norr, stadens enda portar. Dessa är försvarade med kraftiga porttorn och försedda med synnerligen bastanta portar. Längs den östra flodstranden löper en mur som gör den östra delen av staden helt innesluten.

Den östra stadsdelen domineras av fursten och furstendömets administration. Här finns bland annat större delen av de förläggningar som huserar stadens kraftiga garnison. Särskilt byggnaderna nedanför borgkullen utgörs av soldaternas och officerarnas kvarter. I själva borgen huserar Slottsvakten, Naroniens kanske dugligaste soldater. Mitt i den östra stadsdelen ligger Stora torget där bland annat Naroniens största boskapsmarknad brukar hållas.

Stadens märkligaste byggnad, Ödestemplet, ligger på Lauseströmmens västra strand. Templet ser ut som en gigantisk sockertopp, konisk och byggd av vit marmor. Hela byggnaden är mycket påkostad med praktfulla utsmyckningar, både inuti och utanpå. Torget kring Ödestemplet är stadens praktfullaste med rikt utsirade fasader och höga stenhus. I dessa hus finns stadens förvaltning, till exempel tullnotarie och borgmästare, och kyrkans folk.

Hela den västra stadsdelen kan räknas som det vanliga folkets stad. Här lever och verkar borgarna, hantverkarna och handelsmännen. Byggnaderna är oftast två eller tre våningar höga och byggda av sten eller tegel. Den gavel som vetter mot gatan är ofta mycket smal och hög med en butik i nedre botten.

Gatorna väster om strömmen är sällan stenlagda utan liknar mer leriga avskrädeshögar med utlagda gångplankor över de värsta hålen. Trots sin mindre imponerande yta är detta den livaktigaste delen av staden. Handeln är omfattande och hantverkarna är fullt sysselsatta. På flodens västra strand ligger även hamnkvarteren med lagerbyggnader, kranar, båtstaplar och bryggor.

Efter stadens fall: Triti har ändrat karaktär sedan ödesfursten störtades. Handeln blomstarar som tidigare men av soldater har det blivit mycket färre. Dessa har istället ersatts av horder med lycksökare och tiggare. Människor från landsbyggden har flyttat in till staden för att finna lyckan. Framgångarna har varit blandade och många lever i stor misär.

Som ett tydligt tecken på förändringen har Ödestemplet rivits. Där den vita marmorkonen stog finns nu endast en stenhög. Istället har ett par kvarter med gamla förläggningar vid Stora torget jämnats till marken och där håller nu ett mäktigt tempel på att uppföras. Skillnaderna mellan de östra och västra delarna i staden har minskat.

Fursteborgen i Triti

Sedan Garguls gamla borg förstördes av dvärgarna och Varghuvud är Tritis slott antagligen det starkaste fästet i hela Naronien. Slottets bastanta murar på borgkullens krön kunde motstå många års belägring utan att ge vika, men föll till sist i en blodig stormning.

Slottet har dels en yttre ring som är en del av stadens mur. Innanför denna finns ett tätt gytter av hus som huserar soldater, hantverkare, byggmästare, tjänstefolk, skrivare och åtskilliga andra som arbetar med borgens, stadens och furstendömets skötsel.

Den inre borgen med höga torn i de fyra hörnen utgjorde furstens sista fäste och försvar. Inte ens i fredstid var det särskilt lätt att ta sig in där. Slottsvakten försvarade och vaktade lojalt borgen och fursten med sina liv.

I den inre borgens källare finns i flera våningar gigantiska förrådskammare för slottets försörjning. Vissa av gångarna leder även ut under murarna och mynnar på flera platser i staden.

Utanför murarna på slottskullens sluttningar har stora trädgårdar anlagts. Här odlades förr många vackra blommor och vatten strömmade genom anlagda forsar och fontäner. Många av furstehovets gladaste och vackraste fester hölls i trädgårdarnas lusthus. Under belägringen grävdes dock trädgårdarna upp för att ge plats åt grönsaksodlingar. Och de nya härskarna har inte återställt trädgårdarnas skönhet.

Tritis styre

Innan stadens fall: Innan deras fall 625 har Triti alltid tillhört släkten Tre Nätter. Från sitt slott på Tritis borgkulle har furstarna och furstinnorna i ensamt majestät styrt över det mäktiga furstendömet av Triti stad. Härskaren har alltid varit enväldig. Ingen författning har tvingat honom eller henne att ta råd av någon inför sina beslut. Endast inför fursten i Nemevid har Triti böjt knä.

Kring furstefamiljen fanns ett rikt hov av ädlingar från Trits ädlaste släkter. Många av dessa uppbar höga positoner inom furstendömets förvaltning och militär. Alla uppburna släkter, liksom Tre Nätter, grundade sin rikedom på stora jordagods.

Folket i Triti uppdelades grovt i två klasser: de livegna bönderna och de fria. Bönderna, som var den överväldigande majoriteten (nitton tjugondelar), var hårt förtryckta och hade mycket små möjligheter att påverka sin situation. De fria, till vilka städernas befolkning och landsbyggdens överklass hörde, levde dock ett helt annat liv.

Även om också de fria var bundna av ödestrons bud, var deras liv mycket bättre. För dem fanns lagar som efterlevdes, man skulle nästan kunna tala om en rättsstat. Ärlighet och heder var ideal som sattes högt. De fria konsterna praktiserades livligt, särskilt bland de allra främsta.

Efter stadens fall: Sedan fursteätten föll är det Wenheim som har tagit över styret i Triti. Prins Kei har på fyrtio år arrenderat ut staden och dess tullinkomster till Wenheim. Bland annat som tack för den goda hjälp som hövding Rannvi gav i befrielsekriget. Arrendet omfattar inte hela furstedömet utan endast Triti stad och de jordegendomar som tillhörde den gamla fursteätten, det vill säga omkring en sjundedel av marken.

Wenheimarna har i Triti tillsatt en borgknekt för det militära försvaret och ett borgråd för den civila skötseln. Förutom ett antal soldater och civila administratörer är den wenheimska närvaron i staden liten och deras påverkan har än så länge varit ringa. Snarare är det så att de ganska ociviliserade före detta frihetskämpar som Rannvi har tillsatt i staden har tagit intryck av Tritis rikare kultur och gamla traditioner.

På furstens jordagods var situationen när wenheimarna kom svår. Förmän och administratörer hade flytt eller drivits bort. Mycket lite fungerade eftersom böndera var ovana att själva ta initiativ och helt saknade erfarenhet av att driva stora gods. För att ordna upp situationen har wenheimarna tagit till hårdhänta och typiskt gammalnaronska metoder. De "wenheimska" bönderna i Triti har långt ifrån samma frihet som de skulle ha haft i Wenheim.

Uppdaterat: År 639 beslutade hövding Rannvi att i förtid lämna tillbaka staden till Naronien, som stöd i det pågående kriget mot Njarka. Staden har fungerat som en stabil och säker bas på behörigt avstånd från fronten.

Tritis armé

Till skillnad mot Gargul och Tere kunde Triti under långa tider njuta av lugn och avspänning vid gränsen mot den Aralanthiska fienden söder om Rakenälven. Detta gjorde att Tritis arme inte behövde vara fullt på sin vakt. I fredstid var den stående armén inte särskilt manstark. Under slutet av 500-talet var armén sällan större än tre tusenden.

I början av sexhundratalet, under uppladdningen inför det stora kriget som fursten i Nemevid hade beordrat, växte dock armén. Detta skedde både genom omfattande värvning och genom tvångsutskrivningar av bönder. Medlen till att motivera bönderna att slåss var lika grymma som uppfinningsrika. Bruket att fängsla soldaternas nära och kära var ett av de effektivaste.

I de stora krigen mot Aralantha var det Tritiska deltagandet alltid mycket aktivt. Dels eftersom slagen ofta stod på Tritis mark och dels eftersom Triti var det folkrikaste furstedömet. Tritis beredskap för att möstra ut gigantiska härar av bönder var oftast mycket god och en vital del i hela Ödesnaroniens krigsmakt.

Att kalla in livegna under fanorna gjordes bara om landet var hotat utifrån eller om inrikes maktkamper krävde att furstendömet måste visa sina militära muskler. Dels var det dyrt med soldaterna. Framför allt var det dock osäkert att ha beväpnade och odisciplinerade förband på sitt område.

Slottsvakten var furstendömets och möjligen hela ödesnaroniens främsta soldater. De hade som främsta uppgift att vakta fursten, furstens familj samt slottet i Triti. Tack vare sin duglighet fick de dock även uppgifter som att vakta betydelsefulla borgar i furstendömet och att slå ned särskilt motsträviga upprorsmakare.

Förutom slottsvakten som mestadels består av fotfolk är Triti bekant för sitt lätta rytteri. Rytteriet ansågs som de välbeställda frias privilegium. Barn till godsägarfamiljerna tog gärna värvning där och standarden på utrustning, befäl och inkvartering var därför hög.