Kyrkans organisation

Här finns det egentligen mycket att göra. Det konstaterades av flera deltagare efter kyrkomötet att det borde vigas en dag enkom till att gå igenom kyrkoorganisationen. Men av det som finns, så är det ungefär som följer:

Den fornnaronska kyrkoorganisationen var strikt hierarkiskt, något som i stora delar ärfts av dess yngre efterföljare. På Nars tid styrdes kyrkan av en överstepräst som från början var Nar själv, ett råd om två dussin av landets lärdaste och dugligaste präster samt representanter från olika delar av riket bistod översteprästen. Kyrkan hade en mycket framskjuten plats i det gamla Naronien, där den hade möjlighet att påverka det mesta i samhället. I dag är kyrkans ställning inte lika stark, och den har försvagats av splittringen i Aralantha genom inbördeskriget. Trots det är kyrkan en betydande maktfaktor att räkna med och ta hänsyn till. Den hierarkiska ordningen onom kyrkan märks inte så mycket utåt, men inom tempelmurarna repsekteras och iakttas den av alla. En insatt kan genast se, på t ex klädsel eller tilltal, var i hierarkin en präst står inom kyrkan. Olika ämbetstecken och mässdräkter förekommer ofta.

Aralantha

Det är i Aralantha som den största delen av Nars arv har förvaltats. Och här finns också den största och mäktigaste kyrkan, i alla fall innan Mornams kupp. Innan inbördeskriget räknade kyrkan till omkring 70 000 - 80 000 personer i sin tjänst. En fjärdedel av dessa var präster, och resten soldater, hantverkar, riddare, tjänstefolk osv. Templen är spridda kring hela riket och prästerskapet idkar därför inte någon större resande missionsverksamhet. På landsbygden ger sig präster ut på veckolånga turer, men sällan längre. Det är vanligt att frälsebarn, som inte har något arv att vänta, sänds till ett liv för gudarna. De högre dignitärerna i den aralanthiska kyrkan har därför ofta rötter i frälset, även om det går för ofrälse att ta sig upp i hierarkin.

Kyrkan styrs från stortemplet i Arahren, sedan utvandringen sätet för den främsta prästen i hela Erborigien. Landet är uppdelat i tolv områden, kallade blotarskap, som ofta både till storlek och område motsvaras av jarladömena. Blotarskapen är i sin tur uppdelade i omkring dussintalet gudadikt som kan innefatta allt mellan ett till ett halvdussin tempel. Prästerskapet är i korthet uppdelad enligt följande:

Översteprästen är Odens färmste företrädare i sinnevärlden. Prästen är andlig ledare för hela kyrkan och anslutna organisationer, och han ansvarar enbart inför den Höge själv. Översteprästen håller alla viktiga blot i Aahren, och annorstädes, samtlig kungliga vigslar, dop och begravningar. Ar var den siste överstepräten under kung Gladorons regeringstid. Ar var känd för att vara en vis och kunnig man, respekterad och vördad av de flesta. Ar har efterträtts av två konkurrernade överstepräster, Derion Dahl som har sitt säte i Borgevid (se Naronien och Wenheim) och Thorgunn av Aahren. Dessa herrar har i ceremonier uteslutit varandra ur Valhall (asatrons variant av exkommunication). Därför har den aralanthiska kyrkan i dag två överstepräster som konkurrerar med varandra. De områden som svär sig till Mornam svär sig även till Thorgunn till Aahren, medan områden lojala prins Edarin har svurit sin trohet till Derion Dahl. I områden kontrollerade av Odels och tuna råder det idag förvirring inom prästerskapet. Efter vapenstilleståndet med Edarin har man brutit med Mornam, och till stor del även Thorgunn av Aahren.

Storprästerna är tre till antalet och verkar som översteprästen ställföreträdare vid olika tillfällen. Det finns en storpräst för Oden, en för Tor och en för Frej. Storprästerna har även andra uppgifter vid templet.

Tempelmännen är tolv till antalet, och representerar en oreglerad sammansättning av gudarna. Tempelmännen fungerar tillsammans med överstepräst och storpräster som kyrkans högsta styre, Argachtons råd. Tempelmännen har olika uppgifter under rådets ledning.

Blotarna är tolv till antalet, och har den direkta kontrollen av kyrkan av utanför Aahtrn, genom sitt blotarskap. Blotarna har ansvaret för alla tempel inom blotarskapen, adepterna och alla viktiga blot. Det är oftast från blotarnas skara nya tempelmän hämtas när behov uppstår.

Gudamännen är ledare för ett tempel som finns i ett blotarskap. Templens storlek varierar med den omgivande bygdens befolkningsantal och välstånd. Under gudamannen finns ett antal läromän och adepter som tjänstgör i templen. En gudaman kan också förestå ett mindre antal tempel ihopsamlade till ett gudadikt. Detta sker oftast i trakter där många små tempel ligger nära varandra. I Stortemplet i Aahren och i blotartemplen finns också ett antal gudamän som har olika uppgifter.

Läromännen är de vanliga prästerna i kyrkan. De tjänstgör vid landets olika tempel, eller i fåtal fall - på ständig fot. Läromännen har rätt att utföra samtliga ceremonier och de flesta blot.

Adepterna är prästlärlingar, som vanligtvis påbörjar sin träning redan vi sju års ålder. De främsta av gudadiktens barn, tas ut av gudamannan och får börja en lärlingstid i det lokala templet. Vid 16 års ålder avgörs om barnet lämpar sig för prästkallet eller inte. De som uttas skickas till blotarens tempel för att skolas vidare, eller i vissa fall ända till Aahren. Mot slutet av tiden är det vanligt att adepterna skickas till mindre tempel där det är meningen att de ska tjänstegöra. Vid 21 års ålder är utbildningen avslutad, och adepterna blir läromän. Under utbildningen har de då studerat tal-, och skriftkonst, teologi, liturgi, historia, litteratur, och en del annat.

Aralantha är rikt på tempel, någonstans runt ett halvt tusen tempel finns. Oräknat de platser där en läroman bofast vårdar en offerlund. En del tempel har dock förstörts i inbördeskriget. Templen fyller både funktionen av kyrkor för högre ceremonier och dylikt, men de har också en klosterfuntkion. Livet i templen skiljer sig helt från världen utanför och ställer något högre krav på individerna som vistas där. Templen besöks också av folk som vill blota för någon viktig angelägenhet. Kyrkans inkomster kommer från de stora landområden som förvaltas av något temmpel, eller som arranderas ut. De största ägorna finns i Chelmar- och Erdamaartrakten. Tillsammans med ett väl tilltaget kungligt apanage är detta av tradition kyrkans ekonomiska grundpelare.

Kyrkan har till sitt skydd olika former av kämpar. Odins danserskor är översteprästen personliga garde. Det består av omkring två till tre dussin danserskor, som bistår översteprästen och templet i viktiga ceremonier och riter. Dessa danserskor är utbildade att klara både krigets och ceremoniernas prövningar, och är erkända som mycket framstående inom båda områdena. Särskilda danserskor vigda åt olika gudar finns också i flera av blotartemplen. Men dessa danserskor är inte lika framstående, varken i ceremonier eller som krigare.

Hela kyrkan skyddas av Chelmarorden (dock inte den del som styrs av Thorgunn av Aahren - där är Chelmarorden förbjuden). Chelmarorden består av riddare, och orden har oavbrutet i femhundra år skyddat kyrkan. Av tradition finns två säten, i Aahren och Chelmar. Inbördeskriget har dock farit hårt fram med orden, som numera har säten i Borgevid och Chelmar. Varje blotare har också en tempelvakt till sitt förfogande. Tempelvakten leds av en riddare.

Inbördeskriget i Aralantha har också medfört att en inte alltför obetydlig del av prästerskapet som är lojala med Nars blod gått i exil. De flesta har hamnat i Naronien, många i Wenheim och en handfull i Lärke.

Randersmark

I Randersmark är de kyrkliga tjänarna förhållandevis få. Det finns omkring tre tusenden präster i hela Randersmark, och räknar man i samtliga i det kyrkliga hushållet blir antalet omkring nio tusenden. På typiskt randerskt vis finns den ledande delen av kyrkan centraliserad till landets stortempel som finns i Lärke, en liten stad som kung Vidar önskar se växa till en lärdomsmetropol vid Lambesjöns strand. Landet har också stora tempel i Zaarvi, Havaport, Erdahem och Markevi. I Randersborg finns endast de stora offerlundarna, tillsammans med ett mindre tempel i själva Randersborg. Omkring två femtedelar av prästerna verkar vid dessa fem tempel, medan resten tillhör och verkar i olika klaner över hela landet. Prästerskapet kommer först och främst från mer framstående släkter bland klanerna, då det har hög status och prästen innehar en särställning i det randerska samhället. Trots det är den randerska kyrkan förhållandevis fattig. Kyrkan äger inga större landområden, och kan inte räkna med några större subsidier från kronan. Men det har hänt att kungar gett rikliga donationer, speciellt efterlyckade härnadståg.

De största inkomsterna kommer dock trots allt från de mindre landområdena runt templen och betalning för utförda skrivtjänster. Den randerska kyrkans fattigare ställning avspeglar sig i hela kyrkoorganisationen; med enklare mässdräkter, färre tempel, mindre utsmyckningar och blygsammare blot. Kyrkan har heller ingen egen väpnad gren, utan står under kungen och härens beskydd.

Organisationen och titlarna på prästerna skiljer sig delvis från övriga kyrkor:

Övesteprästen leder landets kyrka och ska i den teologiska teorin vara underställd den aralanthiske överstepräst. Men det är bara teori. Av hävd och tradition har den randerska kyrkan alltid gått sina egna vägar. Översteprästen står för alla viktiga blot och ceremonier; såsom kungliga vigslar, dop och begravningar. Ämbetet innehavs idag av Ranod Rickmundson, en fryndig men något arrogant herre som är till åren kommen.

Offermästarna är tre till antalet, och har till uppgift att blota , vårda och vaka i stortemplets stora offerlund. De får inte någon gång under sin ämbetstid lämna templet. Om de lämnar templet är de likställt med att de lämnar sitt uppdrag.

Tempelmännen i Randersmark är nio till antalet och har uppgifter som är snarlika kollegerna i Aralantha. Tillsammans med översteprästen och offermästarna bildar tempelmännen den randerska kyrkans ledning.

Blotemännen förestår templen i Erdahem, Zaarvi, Havaport, Marekvi och Randersborg. Blotemannens uppgifter motsvarar till stor del de aralanthiska blotarna. Det är vanligt att blotemännen anlitas som medlare i olika klanfejder.

Läromännen är de vanliga prästerna. De allra flesta verkar ute bland sina klaner, där de åtnjuter hög status. Ett mindre antal läromän är knytna till något av templen. Läroman är den högsta rang en kvinna kan uppnå den randerska mansklubben.

Adepterna i Randersmark utbilas i blotemännens tempel. Dock har överstepräst Ranod börjat att välja ut en lovande adepter under deras sista läroår för att avsluta utbildningen i Lärke.

Naronien och Wenheim

Här är kyrkostrukturen under uppbyggande (och tämligen obeskriven). Det som kännetecknar kyrkorna i Naronien och Wenheim är att de är två, som många vill ha till en - men ett enande möter betydande motstånd. Dessutom kännetecknas kyrkorna av en konflikt mellan övervintrad, inhemsk, asatro och aralanthisk asatro.

Wenheims kyrka kan dateras tillbaka till dess befrielse, och att Gissur gifte sig med Rannvi, Ars främsta danserska. Genom Rannvi fick gudatron snabbt en starkare organisering. Rannvi såg till att att få präster till Östnaronien (som det då hette) som kunde börja predika och utbilda inhemska präster. Gamla tempel rustades snabbt till användbart skick. r 624 tog Rannvi steget fullt ut, bjöd in Chelmars blotare Derion Dahl till Gargul, och erbjöd honom att bli överstepräst över Wenheim. Detta skedde med den aralanthiske översteprästen Ars goda minne, även om det ogillades på flera håll inom kyrkan. Derion Dahl började snabbt att bygga vidare på det Rannvi påbörjat. Ett nytt stortempel utanför Gargul är påbörjat, och nya tempel har byggts på flera ställen däribland Arnak och Ravindal. I Ravindal finns förövrigt även en tempelskola, särskilt tillägnad Njord. Över huvud taget är Njordskulten stark i Ravindal. Wenheims kyrko-organisationen har varit flexibel för att kunna expandera.

Naronska kyrkan övervintrade under sex långa sekel i en oorganiserad form. Lokala kulter höll blotandet vid liv, och nätverk fanns i vissa trakter. Några kulter gick helt under jorden, bokstavligen talat, som Heimdalls flamma - Nars gamla tempelvakt. Under dom gångna åren hade många tempel raserats och heliga platser vanhelgats. Men trots det överlevde flera stora helgedomar Ödestrons era. Stortemplet i Borgevid stod orörd underhela perioden, och med det också dess gigantiska bibliotek. Furstarna i Nemevid (Borgevid idag) försökte vid många tillfällen riva eller bygga om tempelt, men vid varje tillfälle förolyckades arbetsmännen på de mest underliga sätt. En gång fann man hela arbetsstyrkan hängda i offerekarna utanför templet dagen efter att rivningen påbörjades. När Borgevid befriades 622 tog den aralanthiska kyrkan ansvar för samtliga kyrkliga platser i Naronien. Med pengar från Aralantha rustades tempelt i Borgevid och det väldiga biblioteket började att katalogisera. Kyrklig mission, i skydd av aralanthiska, randerska och prins Keis naronska vapen, påbörjades på landsbygden. Gamla kulter kom återigen fram i dagens ljus - och det blev ibland uppskakande möten mellan naronska lekmän och aralanthiska präster. Ganska snart började också en diskussion i Aralantha om överstepräst Ar inte skulle göra det som kungarna av Nars ätt avstått - att återvända till Borgevid och fullborda Nardraum. Nardraum är drömmen om att återvända hem till Naronien, en dröm som levt starkt kvar hos många aralanthier, särskilt präster och frälse.

Det är möjligt att Ar hade flyttat sitt ämbete till Borgevid, men Mornams kupp hann före innan något blivit bestämt. Överstepräst Derion Dahl utpekades av Ar som sin efterträdare innan denne dräptes på kuppnatten, och Derion Dahl ilade till Borgevid där han installerade sitt nya ämbete, som överstepräst av Aralantha, Naronien och Wenheim. Derion Dahl har därefter vigt sin tid åt att rusta den Naronska kyrkan, både i ande och styrka. Hotet från Njarka och Tere är hela tiden överhängande, och på landsbygden dröjer sig ödesdyrkan kvar. Dessutom strävar han efter att göra kyrkan till en organisation, istället för tre. Detta möts dock med motstånd, från delar av Wenheim och från traditionalister i Aralantha. I Naronien är det största problemet konflikten med gammalnaronsk asatro, som leder till tidskrävande dispyter. Derion Dahl delar sin tid mellan Borgevid och Gargul. Varje år vid vårdagjämningen brukar Derion Dahl vara i Gargul i omkring tre månader.

Kyrkan i de naronska länderna har samma titulatur som i den aralanthiska.

Kön och präster

Alla prästämbeten är öppna för båda könen (Randersmark är dock undantaget). Det är alltså möjligt för kvinnor att bli Odinspräster och för män att bli Frejaspräster, även om många väljer en gud av det egna könet. Eftersom Nar bara lärde känna tre kvinnliga gudar och nio manliga så är det vanligare att kvinnor väljer en manlig gud, än att män väljer en kvinnlig gud. Det finns en begränsning i fråga om prästerskapet, och det är bara Odenspräster som kan bli överstepräster, detta gäller i samtliga kyrkor.

Präster och giftermål

Präster lever inte i celibat, och får gifta sig. Det är dock ofta opraktiskt att vara en gift präst. Familjen får inte bo i templet, utan måste i sådana fall inkvarteras i närheten. Det är vanligare med gifta präster på landsbygden, än vad det är i städerna.

Kyrkan och sexualmoral

Sexualmoralen hänger ihop mer med arvssystemet än gudaläran. Det är inte den sexuella handlingen i sig som innebär ett problem, det är frågan om arvet och möjligheten till försörjning för barnen. I Randersmark, där arv går på spinnsidan finns en annan sexualmoral än i Aralantha, där man har ett annat arvssystem. Ett randerskt barn är inte beroende av en fader för att få en ekonomiskt garanterad uppväxt då det är kvinnorna som äger egendom. Detta medför att faderns roll inte är lika viktig som i Aralantha. Detta medför att Randersmark har procentuellt sett en betydligt högre andel barn födda utanför äktenskapet. Det är inte ovanligt att randerska kvinnor uppfostrar barn utan närvaro av en fader, då tar oftast en äldre manlig släkting på sig fostranansvaret för sönerna så att de kan upprätthålla klanens ära i den kommande tjänstgöringen i hären. En randersk kvinna kan med andra ord ta sig till olika fäder till sina barn och fostra barnen utan problem. Många randerska män drömmer om att få gifta sig för att kunna slå sig ned, och detta är något som utnyttjas av de randerska kvinnorna som ofta gör nogranna smakprov innan man bestämmer sig för livskamrat.

I Aralantha däremot är det viktigare att tillförsäkra sig faderns försörjningsansvar. Det är ingen synd att bli med barn utanför äktenskapet, däremot är det en synd ifall barnet inte kan försörjas. I huvudsak är det fäderna som förväntas att på ett (helst äktenskap) eller annat sätt ta det ansvaret. Om kvinnan har fast egendom och tryggad inkomst så att hon på egen hand, utan faders inbladning, så kan detta ske även om det finns en social norm som inte direkt uppmuntrar till detta.

När det gäller otrohet inom äktenskap så fördöms detta utifrån edsbrottet och de problem som ett barn som tillkommer genom otrohet medför i fråga om arv av egendom och namn. Det är en allmän tro att edsbrytare i äktenskapet kommer att drabbas av Vars hämnd.

Homosexualitet och kyrka

Homosexualitet är inte olagligt, och ingen förföljs pga sin sexuella läggning. Däremot är det inte riktigt accepterat eftersom ett homsexuellt förhållande inte leder till fruktsamhet. Kyrkan välsignar inga homosexuella par.

Notiser från mötet

Zaardras tror på en naturreligion där man visar stor vördnad för naturen. Det som naturen skänkt tackar man för. Till exempel lämnar zaardras alltid kvar ett stycke kött när man nedlagt ett byte.

Folket i Dagabergen har en religion som i stora delar påminner om asatron. Överlag återfinns samma gudar här som i Nars kyrka, men Dagafolket dyrkar gudarna under helt andra namn. Dessutom kan det förekomma variationer i gudarnas inriktning. Dagafolkets religion har också hämtat drag från naturreligioner. Shamanism och sejd förekommer. Dagafolkets tro är accepterad av Nars kyrka, och särskilt med templet i Tuve har Dagafolket goda kontakter.