Mer om Ödestron

Ödestron förespråkar att var och en ska acceptera sitt öde och inte sträva efter att ändra sin situation, eftersom allting redan är förutbestämt. Vad som verkligen är en människas öde är dock fördolt för alla utom de invigda – prästerna som kallas Vävtydare. Vissa människor har nämligen getts större makt att se ödet och påverka det dit det är menat. Det är de andras plikt att hjälpa dessa på alla sätt. Att göra annat vore att sätta sig upp mot ödet. Ödet har satt dessa som herrar och präster, därför är det vars och ens plikt att göra som dessa bestämmer eftersom de skyddar väven och ser till dess bästa. Vissa trådar är alltså starkare än andra och det är de som ger väven dess stadga. Det är dessa som håller ihop väven så att den inte glider isär åt olika håll. I livet är dessa öden präster och furstar. Trådar som tangerar många andra och skänker dem stadga och stabilitet. Starkast av alla är fursten och översteprästens.

Att acceptera sitt öde handlar om att hitta sin plats i världen och sedan uppfylla den helt och hållet. Är det ens öde att vara bonde, så ska man göra sitt bästa för att bli en duktig bonde, är det ens öde att vara handskmakare så ska man göra de bästa handskar man kan. Man offrar till ödet för att det skall vara gott mot en. Hur illa man än har det finns det ju också alltid de som har det värre och offret är därför också ett tack för att man inte fått ett värre öde.

Den som fyllt sin plats i livet kommer att ingå i den eviga väven medan den som inte gjort det kommer att slitas ur väven för att på nytt vävas in och genomgå ett nytt liv med lidande. De som rivs ur väven tar även med sig andra trådar som de sammantvinnats med, därför är det ett hårt socialt tryck att man ska uppfylla sin plats. Den som försöker göra uppror mot sitt öde kommer att helt ryckas ur väven och tråden eldas upp, de kommer att aldrig ha existerats och har ingen plats i den eviga väven. De som å andra sidan offrar sina liv för vävens väl kommer att synas i väven som stjärnor på himlen.

Eftersom allas och alltings öden är invävda i varandra i väven får man inte göra något som påverkar andras öde. Om man gör detta så river man i väven och hotar dess uppbyggnad. Om någons tråd sliter i alldeles för många trådar och inte är tillräckligt stark för att stödja dem kommer den att störa väven i stället för att stärka den. Den tråden måste då tas ur väven så att de andras trådar kan löpa fritt igen. Det får inte finnas knölar och ojämnheter i väven. Om man till exempel skulle mörda någon så skulle det kunna liknas vid att ens egen tråd knyter en knut på ett annat ödes tråd.

Ödestron har använts för att passivisera folket och få alla att acceptera sitt öde och det rådandet styret. I Njarka har ödestron och dess förespråkare ödesprästerna under historien haft ett starkt grepp om folket. Läs- och skrivkonst har varit, och är fortfarande, strängeligen förbjudet för de allra flesta och de enda som har rätt att lära ut det är prästerna. Varje präst har sin egen tilldelning av människor som noggrant övervakas. När man som nioåring en gång blivit inskriven i samhället är det omöjligt att lämna det utan att det får ödesdigra konsekvenser för de nära och kära. Samma kontrollssystem har furstarna använt sig av för att försäkra sig om att alla soldater är trogna.

De senaste åren är det dock inte längre ödestroende som styr Njarka, utan lokedyrkare. De njarkiska folket har i högre eller lägre grad bytt tro för att passa de nya herrarna, men att kulturen i grunden har präglats av ödestron går inte bort så snabbt.