Mer om Ödestron II

Ödestron uppfanns av de starka för att kunna förtrycka folket, det var ett medel för att bevara den stående ordningen.

Ödestron så som den existerade under de sista århundradena före Ödesnaroniens fall hade utvecklats under lång tid. Det var överheten - präster och furstar - som hade skapat den som ett maktinstrument. Ödestrons grundläggande raison détre var dess förmåga att lungna det förtryckta folket och binda det i den existerande samhällshierarkin. Men trots det extremt pragmatiska fundamentet hade ödestron också utvecklats till något som människor verkligen trodde på. Inte så att alla innvånare i Naronien svalde prästernas läror med hull och hår, många genomskådade nog mycket av ytligheten. Men de grundläggande idéerna om den ödesbestämda platsen i tillvaron och den eviga väven var det få som vågade bortse ifrån. Tankar på en fri vilja och uppror undertrycktes, vilket ju egentligen var hela ödestrons syfte.

Filosofin- är att du ska acceptera ditt öde och inte sträva att förbättra din situation eftersom allting redan är förutbestämt. Vad som verkligen är en människas öde är dock fördolt för alla utom de invigda - prästerna.

Som sagt är alltså ödestrons syn på människan den att redan när hon föds bestäms det öde hon skall spela för världen. Människans uppgift i livet är att uppfylla detta öde efter bästa förmåga. En vanlig metafor för världen i ödestron är världsväven. Varje människas öde är en tråd i en allomfattande väv. Vävmästaren är Ödet som slår in trådarna i varpen. Den människa som uppfyller sitt öde blir en vacker och välspunnen tråd som passar väl in i vävens mönster. Den som inte uppfyller sitt öde bildar en ful knut som vävmästaren måste slita ut och försöka väva in igen. Men den tråd som slits ut kan medföra att andra trådar faller ut eller hamnar snett. Dessa måste då också slitas ut och vävas in igen.

Att acceptera sitt öde innebär inte att liknöjt vnta på att det ska falla stekta sparvar i munnen utan att hitta sin plats i världen och sedan uppfylla den helt och hållet. Är det ditt öde att vara bonde - då ska du göra det bästa av situationen och vara en duktig bonde, är det ditt öde att vara handskmakare då ska du göra de bästa handskar du kan. Man offrar till ödet för att det skall vara gott mot en, och hur illa man än har det finns det de som har det värre och offret är därför också ett tack för att man inte fått ett värre öde.

I praktiken innebär detta att ödestron inte predikar fatalism. Bara för att en människas öde är förutbestämt innebär det inte att stekta sparvar kommer att falla i gapet, istället måste man aktivt uppfylla sitt öde. Den som är född till bonde måste vara en duktig bonde, den som är handskmakare måste göra de bästa handskar som är möjligt. Att offra till ödet gör man för att blidka det, men också som tacksägelse för att ens eget öde inte är sämre än det är. Där finns alltid dem som ödet har behandlat sämre.

Man ska inte hjälpa den som ödet har stjälpt eller genom att visa medlidande med de som har ett värre öde kan man skaffa sig ett bättre öde själv?

Men det får också till följd att den som ödet redan har stjälpt, tiggare, svältande eller annars olyckligt lottade, inte behöver hjälpas. Det är kanske inte ens önskvärt att hjälpa dem. De har ju fått sitt öde och måste uppfylla det. Att försöka ändra på det är att försöka påverka ödet, något som är bland det mest förbjudna i ödestron.

den som fyllt sin plats i livet kommer att ingå i den eviga väven medan den som inte gjort det kommrer att slitas ur väven för att på nytt återvävavs in och genomgå ett nytt liv med lidande. De som rivs ur väven tar även andra trådar som de sammantvinnats med med sig, därför är det ett hårt socialt tryck att man ska uppfylla sin plats. Den som försöker att göra uppror mot sitt öde kommer att helt ryckas ur väven och tråden eldas upp, de kommer att aldrig ha existerats och har ingen plats i den eviga väven.

Att göra uppror mot ödet, dvs att göra uppror mot samhällsordningen, är det farligaste av allt enligt ödestron. För att återvända till metaforen med väven kommer den som gör uppror mot ödet att inte bara slitas ut, tråden kommer också att brännas. (Därför bränner man inte lik i Naronien, och att önska någon att brinna är en verkligt grov förolämpning). Motsatsen till inte slitas ut och vävas in är att få sitta kvar i väven, att bli en evig del av den. Den person som har uppfyllt sitt öde kommer inte att återfödas utan kommer att fortleva en fullbordad del av väven. Det sociala trycket att uppfylla sitt öde (att uppfylla sin plats i samhället) är stark eftersom även andras trådar kan få ens egen att slitas ut och därmed tvinga en tillbaka till lidandet i världen. Det räcker inte med att man själv lever ett oklanderligt liv, omgivningen måste också göra det. Det går ju inte att veta vilka människoöden som skulle kunna tvinga ens eget öde att slitas ut. Men att umgås med, eller att överhuvudtaget träffa, någon som tydligt har vänt ödet ryggen kan vara oerhört farligt. Den som vill vara säker på att bli en evig del av väven måste undvika alla potentiellt farliga kontakter och se till att alla i omgivningen uppfyller sina egna öden. Skulle ändå olyckan vara framme och man skulle träffa någon som har vänt ödet ryggen kan ödesprästerna hjälpa till med rening/vägledning så att potentiella problem med väven kan undvikas.

Prästerna kan se om väven är vacker eller ej.

Prästernas roll i ödestron är i första hand att vara tolk och förmedlare av ödets vilja. Prästerna har utbildning att vägleda de troende i sitt liv med ödet. De har en begränsad (men växande med rang) förmåga att se om väven är vacker eller ej. De kan alltså redan i detta liv se om en människas tråd riskerar att bli utriven ur väven och ger därmed en möjlighet att återfinna sitt öde.