Vättar

Vättar är Erborigiens motsvarighet till Sagan om ringens orcher och uruk-hai men har däremot inte så mycket gemensamt med vättar i svensk folktro. De är vanligen något längre än människor, mer satta och krumbenta och med långa armar.

För de flesta människor ter de sig djuriskt anskrämliga med strävt hårigt ansikte, stora borstigt ludna öron och en sned eller platt, eller möjligen sned och platt, näsa. Ur käften glänser fläckade betar till tänder. På de kraftiga ögonbrynsbågarna växer borstiga ögonbryn samman och ögonen är odjursliknande och gulaktiga, men kan i mörker skimra rött av hat. Huden varierar i färger mellan svart, brunt och grönt och deras grönaktiga blod har sagts kunna fräta på människohud.

Vättarnas utseende har ibland lurat någon till att underskatta vättarna även i övrigt. Det är oklokt. Vättar har bättre mörkerseende och luktsinne än människor och är vanligtvis även starkare och uthålligare. En närkamp mellan en människa och en vätte är för det mesta avgjord på förhand. Vätten vinner. Att bli jagad av en vätte är även det oftast avgjort. Vätten orkar springa längre och hittar dig. Sedan blir det närkamp.

Vättarna har dock ett flertal svagheter som deras fiender lärt sig utnyttja. De är oftast rädda om sitt eget skinn och är inga trofasta vapenbröder. De följer den som är starkast och tar således ofta värvning hos den som är mäktig men skrupelfri. De är inte berömda för sin intelligens och är våldsamma till sin natur.

Deras språk är inte särskilt ordrikt eller nyanserat och låter för en människa som om det bestod av olika långa grymtningsserier, som med viss svårighet kan uttydas till ord.

Vättarna kom till Erborigien från norr några hundra år före utvandringen och utnyttjades av de mer hänsynslösa hövdingarna i deras hirder under denna oroliga tid. Efter utvandringen blev vättarna kvar i Naronien och kom att tas i anspråk av furstar och har sedan dess varit ett gissel för befolkningen.

Idag är vättar talrikast i Njarka, där de tjänar i hären och är fruktade av fienden. I Randersmark finns inga vättar alls, som en naturlig följd av det randerska vättehatet, och i Aralantha syns de endast till i Björkskogen dit inte jarlens makt når.

Björkskogsvättarna är de som mest råder sig själva. Där lever de i större eller mindre stammar och försörjer sig på jakt och att samla vad ätbart som växer i skogen. De ägnar sig mycket sällan åt jordbruk utan föredrar att få tag på säd genom räder mot mänskliga grannar.

Vättarna i Wenheim har en speciell ställning. Där deltog även de i upproret mot den gamle fursten Agnor och vann därmed medborgarskap på lika villkor som människorna. De står lika inför lagen men i praktiken lever vättarna oftast separat från människor.

Vättarna är många gånger obekväma med människornas seder och förfinade sätt och människorna har svårt att helt glömma att vättarna i många hundra år var herrarnas våldsverkare och förtryckare. I Wenheim finns det dock flera exempel på vätteriddare och disciplinerade vättetrupper inom hären. Åtskilliga vättar har även blivit hängivna asadyrkare efter kyrkans mission. Omvärlden, och speciellt randersmarkarna, betraktar detta med viss skepsis.