Felmeddelande

Deprecated function: implode(): Passing glue string after array is deprecated. Swap the parameters in drupal_get_feeds() (line 394 of /customers/c/e/d/gyllenehjorten.se/httpd.www/d/includes/common.inc).

Frälse och ridderskap

Från utskicket till Noedrens Tid.

Det Aralanthiska rikets främsta kallas allmänt för frälse. Benämningen kommer av största delen av dessa främsta är riddare som befriats (frälsts) från skatteplikten. Men termen är lite oegentlig, flera av frälste är inte skattebefriade och flera är inte riddare. Den stora gruppen frälse är dock riddare av olika slag.

Även om riddarna utgör majoriteten av frälset är det kanske det feodala styret som blivit mest förknippat med termen. Efter konung Stigfinns återtagande av tronen från Bodvar 236 e.u. infördes en ny styresform med kungliga ställföreträdare (jarlar) i de största städerna. I jarlarnas områden (jarladömena) skapades med tiden en uppdelning med friherrar och landriddare som styrde över avgränsade områden.

De två viktigaste uppgifterna i detta feodala system är att ta upp skatt och att organisera en militärmakt. Eftersom majoriteten av befolkningen är sysselsatta i jordbruket på ett eller annat sätt är även detta basen för skatteuppbörden. Bönderna i Aralantha äger i allmänhet sin egen mark, alternativt arrenderar de den från någon större jordägare (såsom frälset eller kyrkan), livegenskap förekommer inte. Bönderna betalar skatt baserat på gårdens och produktionens storlek till den lokale adelsmannen (vanligen en landriddare). Landriddaren betalar sedan en fast surnma till sin friherre baserad på landriddardömets storlek. Denna summa ligger fast över flera år (5-15 år) och tar inte hänsyn till goda och dåliga år. Friherren betalar sedan på liknande sätt till jarlen som i sin tur betalar till kungen.

För den summa varje landriddare eller friherre får kvar av skatten är de förpliktade att kunna ställa ett antal rustade riddare till rikets försvar. Dessa riddare är det egentliga frälset. De är befriade från skatt i utbyte mot att kunna ställa upp som en rustad och utbildad riddare vid behov. Många av riddarna är jordägare vars gård och familj är befriad från skatt, men skattebefiielsen motsvarar inte kostnaden att hålla sig med häst och utrustning, det krävs en personlig rikedom för att kunna vara riddare. Det finns även riddare som saknar egendom utan istället är anställda av det högre frälset. Dessa riddare ingår i en landriddares eller friherres hird och har sin utrustning bekostad av denne.

Ridderskapet var dock inget som tillkom med feodalstrukturen, det existerade redan tidigare. För att förstå dess roll bör vi se på ursprunget.

Riddare före utvandringen

Rídderskapet existerar i alla utvandrarnas länder, däremot är skillnaden mellan t.ex. en randersk och aralanthisk riddare stor. I Randersmark är riddarna en mycket hög titel som endast framstående kämpar och ledare uppnår. I Aralantha är riddarna talrika och den lägsta klassen av frälse. Bakgrunden till detta är att det ridderskap som fanns i Naronien före utvandringen haft olika utvecklingsvägar.

Ridderskapet uppstog i Naronien bland de som följde ideal som Nerod och hans efterföljare satte upp. Deras ideal var den individuella kampskickligheten, personligt mod, hederlighet och rättrådighet. Men det var minst lika viktigt att kunna skalda och uppträda belevat. Tron på gudarna sattes högt, och särskilt Tyr var en förebild. Bland riddare är berättelser om dessa första hjältar mycket populära och används ofta som förebilder för nutida agerande.

Riddarna i Naronien var inte organiserade på något sätt. Ridderskapet var istället till en början ett ideal som beskrev hur en sann kämpe skulle agera. Med tiden när Naronien började förfalla blev det allt viktigare att formulera idealet som regler. En kod uppstog och de som levde efter den började kalla sig riddare. Riddarna såg sig själva som upprätthållare av koden och valde själva in de som de ansåg fyllde denna till sin krets.

Riddarna stora uppsving kom under de sista åren före utvandringen. Inbördeskriget låg och lurade under ytan, så hövdingarnas hirder, och behovet av dessa, växte. Riddarna tog anställning i någon hird där de kom att se som de främsta och mest pålitliga av soldaterna. Riddarnas regler blev fastare och den viktiga regeln att bistå sin herre med ”råd och dåd” lades till. En riddare ansåg sig såsom svuren till en kod som bättre lämpad att hjälpa sin herre än de vanliga soldaterna. Det blev även förbjudet för en riddare att överge sin herre om inte denne löste riddaren från hirden.

Ridderskap i Aralantha

Riddartraditionen följde både randersmarkare och aralanthier vid utvandiingen. I Aralantha fortsatte riddarna att ta anställning i hövdingars hirdar. Eftersom det krävdes en ekonomisk bas för att utrusta sig till riddare blev det aldrig tal om att någon som inte rimligen kunde försörja sig som riddare blev dubbad. För att bevara riddarnas möjlighet att rusta sig befriades de och deras familjer från skatt. Där uppstod termen och traditionen med skattefrälse.

När sedan konung Stigfinn instiftade feodalsystemet fortsatte helt naturligt jarlar, friherrar och landríddare att fylla sina hirder med riddare. Termen frälse kom också att kollektivt omfatta dessa nya hövdingar eftersom de oftare än inte var riddare själva.

Att bli riddare i Aralantha går ofta via en lång tids lärlingsskap som väpnare hos en äldre riddare. När riddaren anser väpnaren mogen tillfrågar han ett antal riddarkollegor, vanligen kring sex stycken, att bevittna dubbningen. Kollegorna blir då garanter för att väpnaren uppfyller de rätta kvalifikationerna och har de rätta idealen. I krigstíd och i speciella situationer kan denna procedur se helt annorlunda ut. Det är inte alls ovanligt att riddare på stående fot dubbar sin väpnare när denne gjort sig bemärkt i ett slag eller på annat sätt.

Riddarordnar

Alla aralanthiska riddare tillhör en eller flera riddarordnar. När en väpnare dubbas görs detta oftast till den orden som riddaren som häller i svärdet tillhör. De flesta ordnar är mycket lösa och innebär inga andra förpliktelser än vad riddaridealet kräver, utan är mest en titel. Sådana titlar kan vara ”riddare av Brandtornets orden”, ”riddare av Blå hallen” eller ”riddare av Aralantha”. Det vanligaste (och lägsta) riddartitlarna är kopplade till landriddar-, friherre- eller jarladömet, exempelvis ”riddare av Södra Ran”. En riddare med så låg titel som senare blir uppmärksammad blir inte sällan dubbad till en högre orden.

Vissa riddarordnar är mycket striktare och ofta organiserade som militära enheter. För dessa innebär väpnartiden en introduktion till ordens ideal och riddarskapet innebär starkare krav. Exempel är den kyrkliga Chelmarorden och Tranmarksriddarna.

I det vanliga livet spelar det ingen större roll vilken riddartitel en riddare har. Då har saker som rikedom, skicklighet med mera större betydelse. Men när riddare skall jämföras med varandra (till exempel när ordningen skall bestämmas i en processíon) spelar det stor roll vilken orden man hör till. Nedan följer en sammanställning av de nämnda ordnarna.

^ Titel ^ Status ^ Kommentar ^ | Riddare av Aralantha | Den högsta | Kan dubbas av konung eller konungs ställföreträdare (jarl). | | chelmarorden|Chelmarriddare | Mycket hög | Kyrkans skydd. | | Tranmarksriddarna | Hög | Riddarorden som äger friherredöme i Odels. | | Riddare av Blå hallen | Medel | Riddare som samlas i "Blå hallen" i templet i Odels. | | Riddare av Brandtornet | Medel-Hög | Riddare som samlas i "Brandtornet" i Aahren. | | gyllene hjortens orden|Gyllene Hjorten | | En ovanlig orden eftersom inte alla är riddare. Därför inte alltid accepterad som riddarorden. |