Rykten från Tingsvattnet

Midvinter 647: Skalv och guld

Kring midvinter för två och ett halvt år sedan skälvde marken kring Tingsvattnet. Det var den kraftigaste jordbävningen i mannaminne - den märktes till och med inne i Ravindal. De äldre kan berätta om ett mindre skalv strax innan stormidsommar år 600, men det var inte mycket mer än en krusning. Det berättas om ett stort skalv någon gång kring skiftet mellan 300 och 400-talet också, men det är kanske bara en legend.

Om man vandrar ungefär en dag uppåt från Tingsvattnet kommer man till ett område där det finns flera nya sprickor i berget. Så fort snön hade smällt och man kunde undersöka saken närmare så hittades den första lilla klimpen guldmalm. Det var tillräckligt för att locka till sig mången lycksökare.

En del kom från trakten - de vars gårdar knappt producerade tillräckligt för att mätta barnen ändå, och inte hade mycket att förlora, eller de som bara var för giriga för att försitta chansen att bli riktigt rik. En del kom utifrån, både från Ravindal och längre bort i Wenheim. En och annan Naronier har till och med dykt upp! Det är sällan de finaste festefolket som har lockats hit, och det är inte sällan de klagas på dessa suspekta lycksökare.

Eftersom det inte är helt ordnat vem som egentligen har rätt till vilka fyndigheter är det inte helt ovanligt att det blir bråk. En klen tröst är då att de som deltar i jakten för det mesta är uppe i bergen, på behörigt avstånd från byn. Dessutom är det ingen som har blivit speciellt rik än, och bara ett fåtal som lyckats få någon riktig lön för mödan alls. Så entusiasmen har avtagit, och några har redan rest hem.

Våren 649: Dore och döden

Dore, en enstöring som bott i trakterna kring Tingsvattnet, hittades död i en klippskreva med en korp i ryggen. Eftersom Dore på sista tiden försökt försörja sig på att leta guld antog de flesta att det var något bråk om guldfyndigheter som föranlett mordet. Men vem som egentligen var skyldig är svårt att veta.

Midsommar 649: Sagor och blot

Innan midsommar förra året gjorde en av de lärda från Aralantha som hövding Rannvi samlat vid sitt hov en upptäckt, efter att hon grävt i gamla texter. Sagan om Augna, en gammal Wenheimsk saga om ett mäktigt blot till gudarna, så gammal att många nog trodde att den bara var en myt, utspelade sig faktiskt just vid Tingsvattnet. Det gjorde plötsligt Tingsvattnet till en viktig plats, både religiöst och i Wenheims historia.

Kyrkan sände en riktig präst - normalt brukar det bara vara lekmannablot i Tingsvattnet. Broder Veland, som prästen hette, höll ett blot. Vanligtvis brukar blot hållas i byn, men prästen insisterade på att blotet skulle hållas uppe på kullen vid byn. Det var där blot hade hållts i sagorna, och det var där det skulle hållas nu.

Blotet slutade på ett underligt vis. Elden flammande upp i en stor smäll, och det kändes om att marken skakade. Prästen föll ihop. Efteråt berättade han om en underlig känsla, som om en mäktig kraft hade strömmat upp från marken genom hans kropp. "Jag önskar att jag kunde säga att det var Tor som talade ikväll, men jag tror att det här... det är något annat." sade prästen. Hans två assistenter hade också sett underliga synder av vargar, den ena en beskyddande varg och den andra en vild och blodtörstig varg.

Denna underliga händelse väckte än mer intresse för Tingsvattnet. Broder Veland återvände snart med fler präster. Efter någon månad dök magiker både från Aahren och Nemevid upp. Alla ville de besöka platsen där det hänt, men ingen av dem verkade veta vad det egentligen var som hänt.

Veira och Ledungen

Sedan kanske tjugo är tillbaka har en fåraherde vid namn Veira hållt till uppe i Tangbergen, ibland i utkanterna av Tingsvattnet. När hon dök upp var hon bara ett barn, och ingen visste varifrån hon kom. Men hon hade sina får, och höll sig för sig själv. Hon verkade inte riktigt gilla folk, för istället för att slå sig ned på värdshuset satt hon själv uppe vid blotplatsen och tittade ut över bergen. I byn lät man henne hållas. Det finns gott om underliga människor här uppe i bergen.

De senaste åren har dock historier om Veira börjat berättas över hela Wenheim. Sagor om fåraherden som stått upp mot Nemrals Näve, den simpla vandraren som besegrat, överlistat, skrämmt iväg, dräpt de naronska inkräktarna. En del av legenderna om Veira har onekligen en klagn som känns igen från Varghuvuds tid. Så pass inflytelserik har hon blivit, att det folkuppbåd som nyligen samlades till rikets försvar utanför Brantvik tog sitt namn efter henne, och kallade sig för Veiras ledung.

Allt detta, bara på grund av en fåraherde från Tingsvattnet?