Aralond

Jarl
Lomena Sorgtung av Drak

Befolkning
2 200 000

Näringar
Salt, handel

Städer
Aralond, Torildsstrand, Setvi, Styrelond, Jonestrand, Videras

Ljumma aftnar i citronlundarna, stekheta dagar i saltbassängerna, människor från alla vädersträck… Ja, jarladömet vid Aralanthas södra kust är både början och slutet på Erborigien. Hit kommer sydrönerna över havet med sina havsgående skepp, nordbornas drakskepp seglar längs kusten, och via Chelmiaån kommer överfulla handelsskepp med varor från alla delar av Erborigien. Staden Aralond kan liknas vid den italienska renässansens Venedig, fyllt av överdåd och lyx såväl som ljusskygga uppgörelser och dolkstötar i natten.

Beskrivning

Aralonds jarladöme avgränsas av Väktarbergens sydligaste utlöpare i väster och Digerträsk i öster. Området omfattar skilda terrängtyper som Chelmiaåns delta, Styramaar och de andra chelmiaöarna utanför Aralond, de aralondiska slätterna i väster, Söderskogens lövträd, den mer kuperade kusten kring Torildsstrand och Digerträskets sydligaste marker. Chelmiaåns dalgångar och delta skiljs från slättmarkerna i väster genom att höglandsryggen Setandungen skär sig rakt genom Aralonds jarladöme. Runt staden Setvi når ryggen sin högsta punkt på ett par hundra meter över havet.

En varm havsström når Aralond vid Väktarbergens fot och för med sig ett behagligt klimat. På vintrarna är snö sällsynt, men regnet rikligt. Somrarna är ofta heta och torra, och temperaturer på över 30 grader är vanligt. Apelsiner, citroner, oliver och vindruvor växer rikligt i Aralond. Utanför Lisya möter den varma havsströmmen en kall ström som kommer från öster och skapar svårnavigerade vatten och riklig dimma.

Saltet är kärnan i Aralonds handel och det som gör Aralonds handelshus rika och mäktiga. Havssaltet är av sällsynt fin kvalitet och aralondier har i generationer förfinat tekniken att framvinna det ur havet. I jordbruket är spannmål vanligast i västra Aralond medan andra produkter som olivolja och viner förekommer mer rikligt i östra Aralond. Fisket är också viktigt längs kusten. Handeln förekommer med varor som tillverkas i området men också med sådant som bara passerar igenom. Sydrönerna medför varor som exotiska kryddor, sidentyger och pälsar från djur som bara berättas om i fabler. På hemresorna har de med sig viner från Arsandalen, järn, hudar från vargar och björnar samt ädelstenar.

Södra Aralantha är Erborigiens stora smältdegel och mötesplats för främmande sjöfarare och Nars folk. Här har många kulturer mötts, med olika resultat. Den ursprungliga chelmiska kulturen dominerade Chelmiahavets kustband innan utvandrarna från Naronien nådde hit. Det var en rik kultur baserad på självstyrande städer, som styrdes av råd där en liten klass av fria fick tala om stadens styre. De stora massorna av egendomslösa och slavar hade ingen rätt att lägga sig i styret. Kulturen högaktade lärdom, bildning, skrivkonst och hantverk. Däremot var chelmiakulturen inte lika väl utvecklad inom vapenkonsterna. När utvandrarnas folk erövrade Chelmia och införlivade det i riket under namnet Aralond, ”kungens hamn” påbörjades en assimileringsprocess. Bland erövrarna förfärades man över chelmiafolkets njutningslystnad, men denna har ändå än idag förblivit ett signum för många av Aralonds rika städer.

Assimileringen mellan utvandrarna och chelmiafolket fullbordades av det stora Sjökriget. Hotet från sydrönerna gjorde att man nu kunde tala om ett aralondiskt folk. Idag är det få, förutom lärda och historiker, som bryr sig om det chelmiska ursprunget, men det erövrade folkets kultur har ändå givit Aralond en bestående särprägel.

Utöver de ursprungliga chelmianerna har nordbor och sydröner satt sin prägel på den aralondiska kulturen. Till exempel sägs nordborna ha bidragit med temperament och handlingskraft, och sydröner med hur etiketten ser ut vid förhandlingar. I Aahren finns ett talesätt, ”att förhandla som en aralondier”, vilket betyder en person som är otroligt formell, ritualiserad och tar god tid på sig.

Nordborna kom år 599 e.u. i stormrivna drakskepp till Aralonds kust. De pratade samma språk som utvandrarnas folk, om än med egen kärv dialekt. Namnet nordbor hade de med sig från det ställe de kom från, en främmande plats långt bortom havet. De hade blivit fördrivna från sitt hemland efter en långvarig konflikt med härskaren. Jarl Stormfare av Aralond mötte nykomlingarna med vapenmakt, men förlorade överraskande både drabbning och liv.

Nykomlingarna började befästa platsen de landstigit på, mellan Jonestrand och Aralond, och plundrade i trakten. Kung Gladoron sände sin äldste son Eduron med en här för att driva bort hotet, men till den aralondiska adelns förtret valde Eduron att förhandla och gjorde nordbornas ledare Bue till jarl i utbyte mot löfte om huld och trohet mot kungamakt såväl som att freda och skydda Aralond i framtiden.

Jarl Bue kom att byta ut samtliga friherrar mot sina egna, något som skapade djupa sår och konflikter inom adeln. När kuppen kom år 626 var den i Aralond en adelskupp mot nordborna. Jarlen Thorgeir Kare dräptes, och ny jarl blev Olduin Stormfare. Ny ledare för nordborna blev den mördade jarlens bror Anund Kare, och han ledde sitt folk till Dahlen där de levde i exil tills Aralond återerövrades.

När Mornam störtats löstes konflikterna i Aralond genom att nordborna fick stort självstyre och två friherredömen. Jarl blev Lomena Storgtung av ätten Drak, en gammal aralondisk släkt som varit lojal mot Nars ätt under hela inbördeskriget och var respekterad i alla läger.Med hårda nypor och kloka eftergifter har hon påbörjat läkningen. Som undersåtar till jarl Sorgtung har nordborna lojalt levererat det som jarlen har begärt, men samtidigt har Anund Kare skapat något av ett rike i riket. Hans ställning gentemot jarlen är stark och i Svavas förmyndarråd hade Kare en egen plats. Nordbornas drakskepp syns fortfarande längs hela sydkusten.

Sammantaget har Lomena Sorgtungs politik i Aralond fått till resultat att hon har god kontroll över jarladömet. Hon har uppmuntrat och underlättat handeln, samtidigt som hon verkat för att få båda handelslederna av salt att fungera, väl medveten om den kris Aralond drabbades av när salthandeln avstannade. Detta har gjort att hon fått köpmännens stöd.

Nordborna var runt tre tusen när de kom och idag utgör folkgruppen kanske sex tusen personer. De påminner mycket om historiens vikingar, såväl i klädsel som skeppsbyggnad, vapen och ideal. Deras poesi är kärv, ofta med alliteration och en korthuggen, sträv humor. Namnen är ofta av fornisländsk sed även om uppblandningen med andra influenser börjar märkas.

Gemensamt för alla boende i Aralond är firandet av den första fullmånen i havating som är den traditionella sjösättningsdagen. Under hela dagen rullar nybyggda skepp av staplarna och ner i havet. I staden Aralond hålls karneval och kämparlekar i form av det Stora sjöslaget. Varje friherredöme utrustar ett litet flytetyg och ett dussin män med hjälmar, sköldar och träsvärd. Slaget är avgjort då endast ett skepp har besättningen kvar. Medan sjöslaget pågår i Aralonds gamla hamn följer stora delen av staden skådespelet från kajer och pirar.

Dagvändningen är en stor fest på hela sydkusten. Särskilt vanerna har en stark ställning i Aralond, och det är under den här dagen som dessa gudar hyllas och firas för framtida spirande lycka och framgångar.

Städer

Aralonds jarladöme är rikt på städer. Den stora metropolen är huvudstaden Aralond, en stor handelsplats för salt, olivoljor, fisk och varor som kommer över havet. Staden har sett många skiftningar sedan den första chelmiakulturen grundlade den. Staden ligger på flera öar vid Chelmiaåns utlopp, och ett talesätt i staden är ”vattnet ser allt”, hänvisandes till det faktum att det är en av de få konstanterna i Aralonds annars ständigt skiftande stadsbild.

I Aralonds vatten speglas så väl drömmar som mardrömmar för stadens många invånare och tillresta. En sak är säker – den som skådat Aralond kommer aldrig se världen på samma sätt igen. Många kommer till staden för att söka sina drömmar. Några finner dem, men minst lika många återfinns istället av andra flytandes i hamnens vatten. De två kontrasterna njutningslystnad och flitighet är karaktäristiska för staden med dess framgångsrika handel och oerhörda rikedom. Staden har närmare 45 000 invånare.

Torildsstrand är regionens näst största stad med mer än 6000 invånare. Torildsstrand ligger i östra delen av Aralond i en rik jordbrukstrakt, där framför allt olivoljor framställs. Nordborna har efter inbördeskrigets slut fått Torildsstrand som sitt och staden har blomstrat upp i takt med att den politiska, kulturella och ekonomiska betydelsen har ökat. Själva Torildsstrand ligger längst in i en vik och klättrar upp på slänten.

Setvi som ligger vid Havsvägen i norra Aralond är inlandets viktigaste stad med strax över 3000 invånare. Staden är en omlastningsplats för varor som kommer på floden från Feodras och som skall vidare längs landvägen antingen söder- eller norrut. Invånarna gör sig en god penning på att se till att vissa varor går obemärkt förbi jarlens fogdar. Ett par starka familjer kontrollerar denna ljusskygga hantering, men ser samtidigt till att inga icke sanktionerade brott sker. Därför kan kriminaliteten tyckas vara ovanligt låg i staden. En gång försökte friherren i staden göra sig av med familjernas inflytande, men nästa dag hittades han död i en gammal tunna avsedd för stadens lokal specialitet, mjödet ”död konungs skål”.

På öarna utanför Aralond är det Styrelond på ön Styramaar som är den ledande orten. Omkring 3000 invånare lever på handel, fiske och hantverk.

Både väster och öster om Aralond finns flera städer som innan Aahrens erövring var egna stadsstater, såsom Videras och Jonestrand med vardera nästan 3000 invånare. Dessa två är idag de mest betydande.