Birest

Staden

Birest ligger vid en krök i älven som delar stadens namn. Öster om staden finns kullar som snart övergår i Klintjebergen och väster om den breder heden ut sig hela vägen till Fyldiavettna.

Med strax under tusen invånare ser Birest ut mer som en förvuxen by än en riktig stad. Staden är omgiven av ett stockverk med flera torn och fyra portar, en i vardera väderstreck. Porten i norr, från vilken landsvägen mot Bokfur leder, och porten i öster, från vilken landsvägen mot Ledeby leder, är de två största. Innanför muren trängs ett gytter av små hus. De flesta är av trä och har tak klädda av vass eller spån. Stenhus är desto mer sällsynt.

Självfallet finns flera värdshus. Entitan är det finaste, där stadens rika borgare och potentater ofta ses. Värdshusvärden är ingen mindre än Elkar, som var roteförare under slaget 635. Fjällugglan är mest känd för det mjöd föreståndaren brygger. Det heter "Birests bästa" och är precis vad det heter.

Farons fäste är en lite enklare ölstuga. Den är döpt efter Faron av Zaardras folk, som fällde riddare Isvarg under slaget. Det är inte bara namnet som har är av patriotisk karaktär, utan även klientelet. Farons Fäste har blivit en samlingspunkt för dem som stöder och hyllar Birests motstånd. Här skrålar veteraner Birestkvädet långt in på nätterna och den som säger något positivt om furst Kei hamnar snabbt i slagsmål.

Historia

Hotet ifrån Njarka

På våren 635 rörde sig Njarkas här söderut för att belägra Borgevid. Huvudstyrkan gick raka vägen, men en mindre här om fem hundra soldater inklusive vättar och resar ledda av riddare Isvarg tog vägen öster om Fyldiavettna. I deras väg låg Birest.

Trots att det bara fanns ett hundratal soldater i staden lyckades man mot alla odds värja sig mot fiendens anfall och sända dem kraftigt decimerade tillbaka norrut. Segern kom dock inte gratis. Det var många som fick sätta livet till och delar av staden brann ned efter att ha beskjutits med brandpilar. Till råga på allt så avslöjades till allas förvåning stadens gudaman, Rolvur, som förrädare och lokesdyrkare mitt under slaget.

En bra sammanfattning av hur slaget gick till, inklusive historien om hur hundratals renar kom till försvararnas undsättning, ges i Kvädet om Birest. Sången avslutas alltid med en skål till Gandor, en helt vanlig skogshuggare som slogs tappert men stupade under striderna.

Birest var kanske inte den enda stad de tappra försvararna räddade. Tack vare att den östra hären hade stoppats kunde Njarka inte få kontroll över Fyldiavettna och sjövägen till Borgevid förblev därmed öppen. Stadens belägrare fick bege sig hem samma höst med oförrättat ärende. Det är alltså inte konstigt att birestbotna fick ett rykte om sig att vara särdeles styvnackade, svårkuvade och självständiga.

Två år efter segern, år 637, lät överstepräst Derion Dahl höja kyrkans status i Birest genom att göra staden till ett eget blotarskap istället för en del av Borgevids som det varit tidigare. Många tolkade att Birests blygsamma, lilla tempel fick bli centrum för kyrkans absolut minsta blotarskap som en hyllning till folket som stoppade Njarkas framfart.

När Njarkas härar rörde sig söderut igen under inledningen till kriget 639 hade de lärt sig av sina misstag. Visa av erfarenhet brydde de sig inte ens om att försöka att inta Birest.

Almars ankomst

År 643, när Kei utropade sig själv till furste och drev ut Kyrkan ur Naronien, vägrade Birest att foga sig. Man hade inte besegrat Njarka bara för att underkasta sig Nemevid! Templet i Birest blev därmed det enda som förblev öppet i hela Naronien. Prins Almar valde att bege sig till den rebelliska utposten istället för att lyda sin far. Där hyllades han som Naroniens rättmätige härskare och prins.

I och med Almars ankomst så blev Birest en symbol för alla de som ogillade den vändning som Keis styre tagit. Såväl naronier som utlänningar begav sig till Birest för att bidra till försvaret av Naroniens sista hopp. Trots att många birestbor valde att ge sig av växte stadens befolkning.

Kyrkan och överstepräst Estrid har givit sitt helhjärtade stöd till Birest, och man har hjälpt till med både organisering och finansiering av försändelser av förnödenheter från Wenheim. Många präster som tvingats överge sina tempel i andra delar av Naronien har valt motståndets Birest över en trygg tillvaro i Aralantha. Chelmarorden, vars uppgift ju är att beskydda kyrkan, har också en stark närvaro i staden.

En av de mer berömda tillresta är friherre Vigmar Ormklyve. Han var en av de mest framstående härförarna under kriget, men fängslades av furst Kei och hade kanske gått samma väg som Silverlans om han inte lyckats fly. Istället för att möta stupstocken drog han till Aralantha och samlade där en grupp ärelystna ädlingar. Fast beslutna om att bevisa att nardraum lever anslöt de sig till Birest försvar.

Trots den entusiasm kring Almar och Birest som rådde i början visste alla att det inte fanns några möjligheter att på allvar utmana furst Kei. Birest var ett slag mot hans stolthet, men inte ett hot mot hans styre. Kei valde att hantera problemet genom att ignorera det. Han hade marknadsfört sig själv som en ”fredsfurste”, och en sådan kan ju inte inleda sitt styre med att starta ett krig. Keis officiella linje blev istället att ignorera Birests existens. Det var en blank fläck på kartan, och de av hans rådgivare som tyckte om sina jobb var kloka nog att inte nämna saken. En ostadig jämvikt rådde alltså - Birest kunde inte skada Kei, och Kei kunde inte skada Birest.

En avskuren stad

Birests ställningstagande var inte utan konsekvenser. Handelsförbindelserna söderut mot Ledeby och norrut mot Bokfur skars av. Några handelskaravaner eller spannmålsförsändelser tillåts inte, men den som är försiktig och håller sig undan naronska soldater kan lyckas slinka förbi. Resan är dock både farlig och svår, speciellt vintertid. Från Ledeby till Birest är det tre dagsmarscher normalt, men nu får man räkna med mer än det dubbla. När man väl nått Birests port får främlingar svara på många frågor om sitt ärende innan de släpps in.

Den väg som är öppen är österut över Klintjebergen till Fakaz. Det är därifrån, med stöd från hövding Rannvi och kyrkan, som Birest förses med förnödenheter. Den krokiga leden är dock svårforcerad. Sommartid under optimala förutsättningar tar det en vecka. Vintertid tar det minst det dubbla om man kan komma fram alls, och att få med sig några större mängder varor kommer inte på fråga. Detta innebär att Birest är mycket sårbart vintertid, eftersom de förråd som finns i staden måste räcka tills snön smält i bergen. Det finns inga värdshus på vägen, så den som inte vill sova under bar himmel får husera hos de fåtal ödsliga gårdar som finns uppe i bergen. Dess invånare är dock inte alltid så gästvänliga och har sällan mat nog att utfordra den strida strömmen av resande.

Det område som kontrolleras av Birest sträcker sig ungefär halvvägs till Ledeby i söder, ut till Fyldiavettna i väster och strax bortom landsvägen till Fakaz i nordväst. I öster är övergången mellan Naronien och Wenheim uppe i Klintjebergen flytande.

Det senaste året

I våras bröt Kei tystnaden kring Birest. Furst Grimar blev bestulen på Styrkans svärd, som han haft i sin ägo. Enligt den naronska propagandan var det några riddare ur Chelmarorden som stal det på uppdrag av Almar, och högljudda och hotfyllda krav på dess återlämnande ställdes. Vad som egentligen hände med det där svärdet är oklart, men Almar verkar i alla fall inte ha det.

Detta skifte i tonfall från Naronien har väckt stor oro i Birest. Olyckskorpar hävdar att Naronien ämnar använda detta som svepskäl för att gå i krig så fort snön har smält. Nog kunde Birest stå emot en del av Njarkas här, men mot Naroniens samlade militärmakt har man mycket liten chans. Försvaret skulle nog bli lika tappert som förra gången, men knappast lika framgångsrikt.

Osäkerheten kring framtiden har tagit sig uttryck i en febril jakt på spioner och förrädare. Efter Rolvurs svek är den allmänna uppfattningen att man aldrig kan vara säker på någon. I höstas hängdes en handelsresande från Fakaz som upptäckts med att förmedla information till Nemevid, och det florerar allehanda mer eller mindre konspiratoriska teorier om vem mer som kan ha gått över till fiendens sida.

Vintern kom tidigt i år, vilket gjorde att förråden inte hann fyllas på så mycket som man hoppats på. Än så länge svälter ingen, men oron finns ändå där. Det viskas om vad som kan tänkas hända om våren blir sen: räcker verkligen maten då? Nog för att det finns fisk i älven och renar på heden, men det är många munnar som ska mättas också. Det är nog många som ångrar att de inte gav sig av under sommaren som så många andra.

Birests folk har alltid varit stolt, men de prövningar som de har fått utstå har fått en del att börja tvivla. Är Almar här för att försvara Birest, eller är det Birest som ska försvara honom? Vore det inte lättare att bara ansluta sig till Naronien? I Nemevid finns det ju ingen som behöver gå hungrig! Vilka principer idealisterna än slåss för så verkar de ju mest leda till elände i praktiken, säger skeptikerna. Det är få som vågar protestera alltför högljutt, men missnöjet pyr. Borgare som ruinerats när deras handelskontakter skurits av och soldater som spenderar dagarna väntande på en strid som de vet att de inte kan vinna undrar varför just deras hem har gjorts till slagfält för en ideologisk konflikt som de själva inte har något intresse i.

Den gryende osämjan har speciellt riktats mot alla de utlänningar som flockats i staden. Efter att Chelmarorden pekats ut som svärdstjuvar är det många som börjat fundera på om deras närvaro gör mer skada än nytta. Speciellt föraktfulla är man mot ”sommararalanthierna” som leker hjältar medan solen skiner och sedan åker hem till Aralond när vädret blir sämre. De som stannar kvar anklagas för att pressa upp de redan höga brödpriserna ännu mer.

Läget i Birest är alltså spänt. Ingen vet vad som kommer hända. Det enda man är överens om är att avgörandet kommer att komma snart.

Kända personer

Birests mest kända person är förstås prins Almar. Han befinner sig dock oftast utanför staden, i ett hemligt tillhåll enbart ett fåtal känner till var det ligger. En person av hans dignitet kan inte vandra runt på stadens gator till vardags - det skulle göra honom till en alltför enkel måltavla för lönnmördare.

Kring sig har Almar många rådgivare. Riddare Armak Vitebock, en meriterad fältherre från kriget, har stått vid prinsens sida ända sedan han lämnade Kei. Friherre Vigmar Ormklyve står också prinsen nära. Bland prinsens rådgivare återfinns också Hartass, som dubbades till riddare av Almar för sina insatser under kriget. Det går många underliga historier om hennes äventyr, och det pratas både om älvor och annat underligt. Lova är prinsens adjutant och livvakt, och han syns sällan utan henne vid sin sida.

Det dagliga styret av staden sköts dock inte av prinsen. Riddare Thorgrim är borgmästare. Det var Thorgrim som ledde det framgångsrika försvaret av staden år 635 och han har därmed en hjältestatus som få vågar ifrågasätta. Högsta chef för stadens försvar är riddare Sigrid, som tjänstgjorde under Thorgrim under försvaret.

Birests blotare, hennes nåd Ernfrid, är född i staden men skickades vid sju års ålder till Aralantha för att få bli odenspräst. Hon har länge varit god vän och nära allierad med den nuvarande översteprästen Estrid. Efter att Rolvur kastats ut fick hon återvända till sin hemort.

Kartor

Läs mer

Anders Fridborg har skrivit en bok med titeln "Det tappra försvaret av Birest stad - Berättelsen om ett slag", som man kan få tag på digitalt om man hör av sig till Anders.

Här finns texten till Kvädet om Birest.