Njarka

Naroniens nordligaste furstendöme sträcker sig ända upp till de spet- siga och snöklädda bergen som når Norrskenströskeln. I denna fattiga och avfolkade del av landet är jordbru- ket en otacksam syssla, det är i saltgruvorna och järnsmidet som furstendömets rikedomar finns. Om det är det hårda och bistra klimatet eller något annat som gör det är oklart men Njarkas historia har alltid kretsat kring förtryck och sträng kontroll. Dagens regim är inget undantag.

De kyliga, ogästvänliga trakterna intill Döda Bergens fot i det nordligaste Naronien var bland de sista att befolkas under Naroniens storhetstid. När människorna upptäckte hur malmrika bergen var började de kolonisera området och anlägga staden Njarka. Furstendömet som skapades med staden som centrum inkluderade även Bokfur vid Fyldiavettnas strand, där mar- ken är tillräckligt bördig för att hjälpligt kunna försörja resten av furstendömet med mat.

Under ödestiden var Njarka det fursten- döme där förtrycket var som hårdast. Varje ödesdag räknades befolkningen av ödes- prästerna och familjer och vänner till de som saknades bestraffades för deras synder. Genom de fruktade vandrarna: en blandning av angivare, kunskapare och hemliga poliser som alltid offentligt uppträdde maskerade, kunde fursten med sina hantlangare hålla folket i ett järngrepp.

Efter att de sydligare delarna av Naronien befriades tilltog förtrycket i Njarka. Ödessty- ret och furst Karg manövrerades ut av mörka krafter och när den njarkiska omdaningen var klar blotades det till Loke i Njarkas tempel. En olycka kommer sällan ensam och det långa krig mot Naronien som följde gjorde inte situatio- nen bättre.

Det Njarka som framträtt efter kriget är ödelagt, kallt och hungrigt men äntligen befriat från lokesprästernas tyranni och de ständiga tvångsutskrivningarna till kriget. Furst Karg återinsattes av furst Kei på tronen, som ett tack för hans stöd under kriget mot lokesdyrkarna. Hungern och kylan kvarstår visserligen men genom ett flertal kampanjer för att locka nybyggare och tvångsförflytta misskötsamma från andra delar av Naronien håller Njarka på att återuppbyggas. En som är stark och frisk, inte rädd för hårt arbete och inte ifrågasätter kan skapa sig ett liv här som småbonde eller som bergsman.

Furst Kargs återkomst hälsades av de fåtaliga överlevande njarkierna efter kriget med lättnad och glädje. Hans gif- termål med Skare Isengård, en ättling till en av Njarkas äldsta fursteätter, var det första tecknet på att den gamla tiden återvänt och fursteparet sågs som en garant för att lokesprästernas tyranni bara varit en parentes i furstendömets historia och att ordningen nu var återställd. Genom att använda morötter snarare än piska och genom att själv visa sig för folket med ett starkt och karismatiskt ledarskap har Karg gjort sig populär hos många och snabbt kunnat åter- upprätta sin position som enväldig ledare.

Kvarvarande lokespräster eller enskilda lokedyrkare har behandlats hårt och ofta sum- mariskt avrättats eller fördrivits ur byarna. De har gjorts till syndabockar för de onda åren och alla illdåd som utfördes i Lokes namn. Fursten själv är öppet ödestroende och har börjat åter- uppbygga den gamla ödeskyrkan för att fullt ut återinföra det gamla styret. Nog erkänner man furst Keis modifikationer och tillägg i ödestron men i praktiken är det samma gamla vanliga ödestro som alltid som praktiseras i Njarka. Inställningen till asatroende är även den oförändrad – inte ens privata gårdsblot tillåts, utan det betraktas som brottsligt att bara vara gudadyrkare. Fursten är och förblir ödestro- ende och det skall även hans folk vara.

Det gamla bekanta lugn som återvänt till Njarka är dock inget behagligt sådant. Furst Karg håller hårt i makten och alla den gamla tidens kontrollredskap i form av folkräkningar och vandrare har återinförts. Livegenskapen har aldrig avskaffats i Njarka och de gamla markherreätterna håller fortfarande sina livegna bönder i järnhand. De få ätter som kan titulera sig som markfursteätter på grund av sin plats i furstens råd är extra fruktade. Gudadyrkare, oliktänkande eller bara felaktigt misstänkta skickas till gruvorna för att slita där tills det hårda arbetet tar livet av dem. Livet i Njarka är hårt men förutsägbart.

Under midvinter infaller den största religiö- sa högtiden, som firas genom en stor ceremoni i Njarka stad, under vilken hundra trogna väljs ut för att få ett nytt öde av fursten själv. Detta är en av de få möjligheterna för en vanlig njarkier att förändra sitt liv och de utvalda och deras familjer anses särskilt lyckobringande. Denna nya innovation går egentligen stick i stäv med ödestrons grundtanke men då den passar furst Kargs mål har den införts ändå som ett sätt att ge en strimma hopp om ett bättre liv till dem som är styret behjälpliga.

I enlighet med ödestrons påbud undviker njarkier, med undantag av vissa delar av prästerskapet, det skrivna ordet. Budbärare som bär de njarkiska kurirernas symbol förmedlar alltid sina bud muntligt, ofta med samma tonfall och tempo som avsändaren förmedlat till dem, och även gemene man är ofta ovanligt duktig på att memorera.

Städer

Huvudstaden Njarka är den största orten och den mest välbefästa. Vid Döda Bergens fot finns både furstens palats, dammen Bergets spegel som gett staden sitt namn och det gamla ödestemplet som under en tid omvandlades till Lokestempel. Att templet ligger vid dammen är ingen slump. Det anses vara en kraftfull plats där det hållits mäktiga ritualer och det sägs att många av Lokes hemskaste skapelser åstadkommits genom att använda spegeln för att förstärka effekterna av viktiga blot. På fornnaronska kan Njarka även översättas med själens spegel.

Bokfur, Njarkas kornbord, ligger i sydöst omgiven av bördigt slättland och är en förhål- landevis rik och välmående stad med täta handelsförbindelser söderut. Bokfurs hamn är sommartid välbesökt med fartyg som handlar med varor längs med Fyldiavettnas stränder.

Tver uppe vid bergen i väster är Njarkas främsta centrum för gruvnäringen och det tillhörande vapensmidet och är därför också en viktig rustnings- och mönstringsort för hären. Strategiskt belägen vid gränsen till både Nemevid och Tere är staden starkt befäst med en i det närmaste ointaglig borg.

Övriga platser

Vinterborgen, otillgängligt belägen i bergen nordväst om Njarka stad, är Njarkas säkraste och mest ökända fängelse. Få har lyckats fly därifrån och att ruttna bort i någon av fängelsehålorna där är ett öde som sägs vara värre än döden.

På Norrskenströskeln mellan Grå bergen i nordöst och Döda bergen i väster har dvärgarna anlagt en mur med starka befästnin- gar till skydd mot landen bortom. Här är avståndet mellan människornas Erborigien och resten av Yggdrasil som minst, vilket gjort platsen både mytomspunnen och fruktad.