Kriget mot Njarka

635 En kort belägring

Våren år 635 marscherade Njarkas här söderut. Prins Keis Naronien gjorde sitt bästa för att försvara sig, speciellt staden Birest utmärkte sig genom att stoppa hela Njarkas östra här. Detta räckte dock inte, och snart stod hären utanför Borgevids portar. Stadsborna förberedde sig på en lång belägring och en hård vinter, men till allas stora förvåning och glädje drog sig Njarka tillbaka innan den första snön föll.

636-638 Orosmoln hopas

Detta innebar dock inte att faran var över. Snart började nya orosmoln hopa sig. På hösten 638 drabbades Borgevid av en stadsbrand, som senare skulle visa sig vara anlagd av kaptenen för brandförsvaret själv.

Kort därefter började rykten florera att prins Keis två söner, Almar och Grimar, blivit kidnappade av Njarka, och på våren 639 blev prinsen själv fångad av Njarka när han begav sig ut för att förhandla om barnens frigivande. Rykten började snart spridas om att han skulle ha förts av lokespräster över Norrskenströskeln och ut ur denna värld.

639 Njarka anfaller

När Naronien styrdes av ett splittrat och förvirrat råd i prinsens frånvaro passade Njarka på att göra ett anfall. Naroniens tidiga försök att mota tillbaka Njarka slutade i totala fiaskon – även de modigaste soldaterna lade benen på ryggen och hästar stegrade sig och kastade av sina ryttare i skräck. Det började talas om någon ond magi eller rent av Lokes kraft som satte käppar i hjulen för de naronska trupperna.

Än en gång ringades Borgevid in av Njarkas trupper, och den här gången hade de kommit för att stanna. Den stolta huvudstaden skars av totalt från omvärlden och kort därefter föll Hagre i fiendens händer. Naroniens försvarslinje bildades av Ronäs, Ledeby och Motvi, med Triti som en trygg bastion i söder. Avskräckta av 635 års misslyckande gjorde Njarka inget försök att åter ta Birest.

640 Prins Almar återvänder

En strimma av hopp tändes när prins Almar återvände på våren 640 efter att ha flytt från sin fångenskap i Njarka. Som en symbol för det fria Naroniens hopp tog han genast över styret av riket, och med hjälp av överbefälhavaren riddar Silverlans ledde han motståndet mot Njarka.

Prinsens första prövning kom snabbt, då Njarka gjorde ett anfall mot Motvi. När den naronska hären gav sig ut från sitt fäste i Ronäs för att försvara staden visade det sig dock att man gått i en fälla. En annan del av Njarkas här skar av reträttvägen, och man hade inget annat val än att möta Njarkas fulla styrka i fält.

Det blodiga slaget kom att stå vid Nares Klinga. I ett dygn pågick bataljen, och många stupade på båda sidor. Till slut vann Naronien slaget, men till ett så högt pris i människoliv att många började fundera på om man kanske förlorat kriget.

641 Goda och dåliga nyheter

Året började bra för Naronien. Med hjälp av skepp som byggts i hemlighet av lombarder kunde Naronien överta herraväldet över Fyldiavettna från Njarkas flotta, och på så vis få in spannmål till Borgevid, som då befann sig på ruinens brant.

En stor motgång kom dock snart därefter. Njarka anföll Motvi, och till allas stora förvåning öppnade stadens ledning frivilligt portarna för fiendens härskaror. Njarka valde att inte inta staden, utan plundrade, härjade och brände den istället. När de åter begav sig av norrut fanns bara ruiner och aska kvar.

642 Det avgörande slaget

Under början av 642 lyckades en liten grupp äventyrare häva den lokesmagi som vilat över Naronien och försvårat krigsansträgningarna. Äntligen kunde man möta Njarkas härskaror på slagfältet på lika villkor. Redan under vintern skedde ett anfall mot Bokfur, som brändes, och slagen mot Njarka blev sedan bara fler och fler. Under våren och sommaren återerövrades landsbygden mellan Ronäs och Hagre, och under början av hösten kunde Hagre äntligen befrias.

Det avgörande slaget om Borgevid såväl som hela landets framtid kom att stå strax före midvinter utanför stadens murar. När en del av stadsmuren rasade in och man var tvungen att försvara staden gata för gata såg det mörkt ut för Naronien, men läget vändes av en oväntad intervention. Prins Kei, som befriats från de präster som fört honom över Norrskenströskeln, anslöt sig till stadens försvarare med en styrka av frihetstörstande naronier såväl som njarkier som valt att följa honom på hans marsch ned genom Naronien. Med dessas hjälp lyckades man i sista sekunden driva ut fienden ur staden, vinna slaget och därigenom vinna kriget.

643 Fredens år

Med det nya året grydde också en ny fred i Naronien. Borgevid är visserligen härjat, antalet döda soldater såväl som civila räknas i tusental, på den skövlade landsbygden driver deserterade njarkier runt och plundrar och överstepräst Derion Dahl skadades dessutom allvarligt under slaget. Men prins Kei har återvänt för att åter bygga upp riket, och trots all misär finns det nu hopp för framtiden.

En sista uppgift återstår dock för Naroniens trötta trupper - att tåga upp mot Njarka och slutligen befria staden från lokesdyrkarnas gissel. På segerbanketten efter slaget vid Borgevid förkunnade prins Kei att han ämnade bege sig norrut för att slutföra sin uppgift och inta Njarka stad. Expeditionen försenades dock av snöstormar och dåligt väder, och först i slutet av förstesådd kunde Kei och en mindre trupp ge sig av. Njarkas här var krossad i grunden, och nästan inget försvar lämnades kvar när alla resurser satsades på Borgevid, så att storma stadens murar blev en enkel uppgift.

Det verkade som om alla hot nu var röjda ur vägen. Tryggheten blev dock kort - kunnskapare kom med information om att Hels döttrar, två mäktiga lokespräster som fått stort inflytande i Njarkas topp, var på väg mot Björkskogen för att där, med hjälp av en kraftfull ritual, dra Ragnarök över världen. Detta Njarkas sista försök att nå sitt mål lyckades dock stoppas i elfte timmen. Nu skulle väl allting, till slut, vara frid och fröjd?

Kort därefter vändes dock segern till förlust, när prins Kei utropade sig själv till furst Kei och bytte tillbaka huvudstadens namn till Nemevid. I ett slag var all den frihet man slagits för under kriget förlorad.

Kalendarium