Ödestron

Nornorna vid väven spinner allas livstrådar, de som binder människors öden vid varandra. Visst finns gudarna, menar de ödestroende men de är endast starkare öden än människor i väven. Den enda sanna makten som styr allt och alla är ödet – absolut och oemotsägligt.

Ödestron är den äldsta religionen i Erborigien och fanns redan före Nars tid. Sin fulla utveckling fick den först av de furstar som tog över i Naronien efter utvandringen och som använde ödestron som ett maktinstrument avsett att förtrycka och passivisera folket. Ödet har bestämt att fursten ska vara i palatset och bonden på åkern, predikade prästerna, och den som försöker förändra detta kommer att slita upp revor i väven och dra fördärv över alla. Farligast av allt är de förhatliga gudarna, som hotar att riva sönder hela väven.

Eftersom den som har högtflygande ambitioner kan skada väven och dem runt omkring sig är det sociala trycket på att var och en ska hålla sig på sin plats starkt. Det anses till och med olämpligt att stötta dem som har det sämre – ”man ska inte hjälpa den som ödet stjälpt” säger man. Tiggarens öde är att vara tiggare och det är inget som man bör eller ens kan ändra på.

Ödesprästerna, eller vävtydarna som de kallas, har fått förmågan att se och tolka väven. Det är de som kan tyda vilket en människas öde är och de har därför en stor makt över människornas vardag. Den ödestroende blotar också till ödet, delvis i hopp om att få ett mildare öde men framför allt för att tacka för det öde man fått, hur mediokert det än må vara.

Idag, efter den lilla lucka av andrum som gavs under Naroniens fria år, är nu ödet tillbaka under furst Kei, om än i modifierad form. Det hopkok som blivit den officiella sanningen i Naronien förkunnar att Kei är det starkaste ödet i väven – han har mött nornorna och vunnit deras gunst på andra sidan Norrskenströskeln. Det är Keis öde att leda och folkets att följa och genom sin styrka ska han kunna ge välgång åt folket om de tjänar honom troget. I Tere och Njarka, där gamla ödesfurstar styr, är ödesdyrkan mer lik den gamla och Keis tillägg inte lika genomgripande.

Ödestron har fått ett stort uppsving under Kei, och många ödestroende har sökt sig till Nemevid för att söka efter Nems kunskaper under Furst Keis spira. De blotar till ödet och ger till fursten för att vinna insikter och finna rikedomar.

Efter döden

Det bästa en ödesdyrkare kan hoppas på är att man under sitt liv fullföljer sitt öde som det var tänkt, då uppgår man i den stora väven. Annars återföds man och får leva om samma eländiga liv tills man är värdig nog för väven. Ödesdyrkare bränner inte sina döda, eftersom deras tråd då skulle brännas upp.

Det värsta straffet som en ödesdyrkare kan råka ut för är en ceremoni då ens ödestråd rycks ur väven. Då har man aldrig funnits och inte bara man själv utan även minnet av ens existens raderas ut. Varken dina vänner eller fiender kommer någonsin mer att nämna eller ens tänka ditt namn om din tråd ryckts ur väven.

Veckodagarna

I ödestroende områden används inte våra vanliga namn på veckodagarna - många av dem är ju baserade på de förhatliga gudarnas namn. Istället används följande: