Väsen och varelser

Erborigiens länder är fyllda av allehanda mytologiska varelser och gränsen mellan vad som verkligen finns och vad som är bönders fantasier och vidskeplighet kan vara flytande. Den borgare som aldrig sett utsidan på Aahrens stadsmurar tror kanske inte på älvor eller vättar men den resenär som tagit sig igenom Björkskogen vet med all säkerhet bättre. Inspirationen till sagans väsen är hämtad såväl från nordisk folktro som från fantasy.

Understrykas bör att Erborigien är en så kallad lågfantasyvärld. Även om många väsen och varelser finns så är de oftast sällsynta och inget som man finner bakom varje träd i skogen.

Alver

Alverna är mycket sällsynta i Erborigien. De betraktas av många som påhitt i barnasagor, men det förekommer att man stöter på en av de alver som ibland vandrar runt i rikena.

Alver är av samma normallängd som människor. Oftast är de mer finlemmade och graciösa. Hos alvmännen förkommer skäggväxt normalt bara på alver uppemot femhundra år gamla. Alver blir mångdubbelt äldre än människor, oftast drar de sig tillbaka från världen efter 700-900 år. Alvers tidsuppfattning och beteendetolkning skiljer sig en del från människornas, vilket ibland innebär att problematiska situationer kan uppstå i kommunikation mellan raserna.

Dvärgar

Dvärgarna är lika ovanliga som alverna i Erborigien, men deras ovanlighet är den enda likheten mellan de båda raserna. Dvärgarna utgör ett underligt folk, kortväxta och satta, bredaxlade och seniga. Bland dvärgar är det något av ett måste att bära yxa och guld, och bland dvärgmännen värdesätts ett rejält skägg.

Dvärgarna är hårda i strid och ordhålliga så länge de inte tror sig ha blivit lurade. De är stundtals buttra och fåordiga, och därmed inte alltid välkomna på människors fester. En dvärg kan aldrig motstå en utmaning där dennes skicklighet ifrågasätts. De är flitiga och kan överträffa alla andra folk då det kommer till bergsmanskap. De är skickliga smeder och dvärgsmitt vapenstål står överallt mycket högt i kurs.

Vättar

Bland vättarna finns olika släkten, men i de flesta människors (undantaget wenheimares) ögon är de alla monster. De är satta och krumbenta, med oproportionerligt långa armar. Vättar är ungefär lika långa som människor, men deras krumma gång gör att de framstår som kortare. De har gulaktiga odjursögon under kraftiga ögonbrynsåsar, ofta med hopväxta borstiga ögonbryn. Hela ansiktet är strävt hårigt, öronen stora, spretiga och ludna. Ur deras käftar glänser fläckade betar till tänder, deras näsor är ofta sneda eller platta.

Vättar är vanligen endast rädda om sitt eget skinn och ingen trofast vapenbroder. De ser bra i mörker och har bättre luktsinne än människor. I regel är de även starkare och uthålligare. Även om vättar har samma rättigheter som människor i det nya riket Wenheim bör det påpekas att de två raserna inte går så bra ihop när en yttre fiende saknas.

Illvättar

Tvärt emot vad namnet antyder har illvättar få likheter med vättarna och det är oklart om de två ens är släkt med varandra. Understundom kan man finna härjande vätteflockar halvt drivna från vettet av några illvättar. Illvättarna liknar mörka, svepande skepnader och har hittills endast setts på natten. De är kraftfulla magiska varelser. En hatisk eller ond intelligens spirar bak deras glödande ögonglober. De verkar också dras till magi och magiska ting, och kraftfulla magiker som inte ägnar balansen alltför många tankar tar ofta illvättar som sina tjänare.

Den äventyrare som ser ett par glödande röda ögon i nattens mörker gör bäst i att lägga benen på ryggen, ty det sägs att vanliga vapen inte biter på illvättar. Folksägner gör gällande att det är möjligt att hålla dessa bestar på avstånd med ljus, men om det är sant eller inte är svårt att säga.

Myhrnam

Myhrnam är ett mystiskt släkte som håller till i Björkskogen. Även om de till utseendet är lika människor tycks de inte vara mänskliga. De klär sig i lätta hellånga dräkter i naturens färger och verkar inte påverkas av vare sig köld eller hunger. Den som har turen att träffa en myhrnam och tala med den får oftast bara kryptiska gåtor som sällan går att tolka till svar. Lärda och präster har spenderat mycket tid med att fundera över varifrån dessa underliga väsen kommer och vilken roll de har i världen, men några svar verkar ingen ha kommit med.

Älvor

På myrar och på de nattligt dimhöljda ängarna, mellan skogens vildhet och människornas gårdar, ser man dem ibland dansa. Men akta dig, människa, ty det sägs att den som dansat med älvorna en natt måste bli antingen galen eller spelman.

När bönder förr i tiden röjde skogens dälder, för att göra plats för åkerlappar och beten, ansågs det klokt att offra något till älvorna och skogens andar för att ge något tillbaka för det man tog. Ibland fortsatte bandet mellan människa och skogsväsen att utvecklas så att man gav små gåvor för att få hjälp med gallgående kor, kreaturssjuka och andra besvär. Storbönderna som fjärmat sig från skogen och lever bland vida åkrar glömmer gärna detta tidiga band men det är ännu vanligt bland bönder i utmarkerna att man sätter ut gåvor vid särskilda älvastenar som man lagt i ordning till skogens folk eller att man bryter en kvist och kastar vid korsvägen för att visa dem respekt. Älvorna själva håller sig mest i skogen och visar sig sällan för människor och det är egentligen bara under de heliga sommarnätterna som de tar sig ut på ängarna och dansar där träden förr stod: och då, människa, gör du klokast i att lämna natten åt dem.

Älvor finns av båda könen men de som säger sig ha haft kontakt med älvor nämner ibland Drottningen som den främsta och mest kraftfulla varelsen i en skog. Någon har också talat om en Konung bland älvorna men andra menar att detta är benämningen på ett särskilt träd i skogen. Det är få människor som talat med älvor men de som gjort det är överens om svårigheterna med deras speciella språkbruk. Älvornas ovilja mot metaller i allmänhet och mot järn i synnerhet är dock allmänt känd. Det finns sägner om människor som skaffar sig makt över en älva genom att kasta järn över den: sådana berättelser slutar dock inte alltid lyckligt för människan. Andra sägner berättar om hur vissa människor fått en glimt av älvornas osynliga värld, genom drömmar eller särskilda händelser. I ena stunden har en skogsglänta sett normal ut för att strax visa en mängd älvor sittande vid ett dignande bord. Sällan är det dock någon får se sådant två gånger, och lika bra är kanske det.

Spöken

Spöken och gastar finns i Erborigien, även om de riktiga kanske är färre än de omtalade. Den som efter döden varken vandrat till Hel eller till Valhall har sällan goda syften och det är inte ovanligt att historier om spöken används för att skrämma barn.

Draugar

Draugar är en sällsynt form av vandöda som få har hört talas om och färre överlevt ett möte med. De få insatta talar om att draugar varit furstar eller andra mäktiga som verkat ont i sina tidigare liv. Dessa män och kvinnor väcktes till liv av Lokes hantlangare i Njarka för att åter vandra över Erborigien och tjäna deras gud i hans ränker. Gastarna visade sig dock vara svårare att kontrollera än vad Njarka räknat med och istället för att tjäna den Trettonde har de försökt återskapa sina gamla liv och återupprepa de illdåd de begick då. En draug uppträder sällan i sin verkliga skepnad utan kan ta det utseende som tjänar honom bäst och för att besegra en draug krävs list, mod och tur.

Troll

Troll är lika stora och starka som de är dumma och giriga. Det finns både skogstroll, bergstroll och flera andra släkten. Vanligast är de i Kenodrimbergen i Dahlen men de finns även på flera andra håll i Erborigien. Troll sluter sig sällan samman i samhällen eller följer någon ledare. Ett ensamt troll kan dock vara nog så svårt att handskas med, vilket varje dahlenbo vet.

Resar

Resar liknar storväxta, grovt byggda människor, nästan tio fot höga och starka som tio människor. De är ytterst sällsynta i Erborigen. Fram till för bara några år sedan figurerade de enbart i berättelser som allierade med dvärgarna norr om Norrskenströskeln. Sedan dess har dock ett fåtal dykt upp i världen. De flesta har varit goda men en del har anslutit sig till gudarnas fiender och blivit en sällsynt men fruktad del av deras härskaror.