Wenheims historia

Nars tid

Under Nars tid i Naronien började man tidigt befolka rikets östra utkanter. ”Östra Naronien” blev ett land av vidsträckta skogar och kärr, och därmed aldrig särskilt tätt befolkat. Naturen var inte lika frikostig här som vid den bördiga jorden på slätterna kring Lauseströmmen och Fyldiavettna men jämfört med Njarka och Teres bergstrakter fanns det ändå en del att erbjuda.

Gargul och Ravindal anlades och blev betydande städer men alltid långt från rikets centrum och präglade av provinsialism. Avståndet till Borgevid gjorde även att dessa trakter var de första att drabbas av de oroligheter som skulle komma att leda till utvandringen. Maktkamper och konflikter började härja mellan hövdingarna och lojaliteten mot Nars ätt och gudarna blev allt svagare. Östra Naronien sjönk långsamt ned i fördärvet och övergången till det nya ödesstyret blev inte speciellt dramatiskt utan snarare en naturlig följd av det sedan länge pågående förfallet.

Få från den östra landsändan valde att följa Arned när han vandrade söderut. Desto fler var det som sällade sig till Rander och höll ut in i det sista. Somliga valde också att ta sig söderut och slå sig ned på Lambesjöns öar eller vid dess sydkust och floddalar. Folkflykten blev ett sådant problem att man från Gargul fann sig tvungen att uppmuntra vättar att bosätta sig längs med Sorgernas flod för att förhindra att folket skulle fly härskarnas girighet till friheten i det nygrundade Randersmark. Så beseglades Östra Naroniens öde och de som blev kvar skulle få genomlida många långa år av förtryck.

Ödestiden i Östra Naronien

Allteftersom randersmarkarna kom i ordning i sitt nya rike på andra sidan floden ökade spänningarna mellan grannarna. Vättarna som inte behövdes för att bevaka gränsen gavs tillåtelse att plundra i trakterna på andra sidan floden. Detta ledde till hämndaktioner och med tiden till att randersmarkarna började sitt ständiga krig mot Naronien. Många gånger var det just vättebyarna vid gränsen som blev målet för randersmarkarnas anfall men lika ofta hände det att civilbefolkningen plundrades. Livet i de östra gränstrakterna blev både hårt och farligt.

I resten av furstendömet kunde man leva under något slags fred och samhällsstrukturer liknande dem i Nemevid och Triti utvecklades. Gargulfursten blev dock alltid underordnad de övriga furstarna – det fanns aldrig någon gargulsk fursteätt utan denne utsågs mer som en ståthållare från Nemevid.

Furstarna av Gargul förlitade sig på allt brutalare metoder i sitt förtryck av befolkningen. Ödesprästernas budskap var enkelt men tydligt och utsugningen blev mer direkt. Detta sågs som nödvändigt eftersom det gång efter annan visade sig att folket i öster var mer upprorsbenäget än i de övriga furstendömena. De stora avstånden, djupa skogarna och svårtillgängliga bergsdalarna gav de frihetstörstande möjlighet att hålla sig undan.

Upproret

Agnor, den siste fursten av Gargul, var ännu mer brutal och fåkunnig än sina föregångare. När ett uppror började spira i norr besvarade han det med beprövade hårda metoder. Men till skillnad från tidigare möttes hans soldater inte bara av uppretade folkmassor utan också av hånfulla visor och upprorisk sång. Från allt fler håll nåddes fursten av berättelser om det gäckande namnet Varghuvud och alla de dåd som förknippades med det.

Snart fanns detta upproriska namn på tungan inte bara hos Grå bergens herdar – även Garguls borgare och vättarna viskade namnet. Närda av ett halvt årtusende av hat och förtryck samlades i stort sett allt folk i Östra Naronien till uppror under den unga kvinnan Varghuvud, en i det närmaste mytisk karaktär som av vissa hävdats vara inte fullt mänsklig. Under hennes ledning kunde människor och vättar, med stöd av dvärgarna från Städets stad, störta furst Agnor. Bland upprorsledarna fanns också Gissur, en man med stora ledartalanger och en lojal följeskara. Han kom att ha en viktig roll att spela i landets framtid.

Samtidigt som Gargul befriades utbröt krig mellan Naronien och Aralantha. Därför kunde de övriga furstarna inte samla sig till att slå ned upproret. Istället var det östnaronska upprorskämpar som under Gissurs ledning kunde hjälpa furstarnas fiender till seger i slaget på Nebreons slätt år 619. För denna hjälp gavs östnaronierna rätten att bilda ett eget rike i det forna furstendömet, ett rike som de så småningom valde att kalla för Wenheim – vänners hem.

Varghuvud

Varghuvud är och förblir ett av Wenheims stora mysterier. När hon enade Östra Naronien i uppror var hon en ung tonåring vars ursprung är höljt i dunkel. Det påstås att hon hade särskild kontakt med vargar och till och med att hon umgicks med dem och kunde ta en vargs skepnad.

Hon blev aldrig det befriade Wenheims hövding. Kanske var hennes mål större än så: att befria hela Naronien. Möjligen blev hon inspirerad till detta av Aralanthas kronprins Eduron, med vilken hon hade en nära relation. Hon blev sedermera prins Keis av Naronien hustru och födde Naroniens två prinsar, Almar och Grimar. Kort efter den sistes födsel dog hon, för tidigt åldrad, av ett simpelt fall från en bångstyrig häst.

Wenheim

Under segerfesten efter slaget på Nebreons slätt fattade Gissur tycke för en underskön kvinna och de firade segern tillsammans ty tycket var ömsesidigt. Hon var Rannvi, Odens främsta danserska och kunnig i det mäktiga seendets dans. Gissur och Rannvi återvände tillsammans till Gargul för att styra landet. Tyvärr mördades Gissur snart av Nemevidfurstens lönnmördare. Rannvi visade sig dock förmögen att hålla upprorsstyrkorna enade och påbörjade uppbyggandet av ett rike i Varghuvuds och Gissurs anda.

Det tidiga riksbyggandet skedde dock inte helt utan inblandning utifrån. Med asatrons införande genom Nars kyrka kom åtskilliga lärda aralanthier in i landets administration, där de gjorde stor nytta. Från öster kom en annan sorts inblandning. Den randerske kung Vidar såg sig moraliskt förpliktigad att ”hjälpa till” med avlägsnandet av alla vättar i Wenheim. Vidar samlade därför en här för ändamålet och tågade in i landet. Efter rapporter om randerska utrensningar i östliga vättebyar samlade Rannvi skyndsamt ihop trupperna för att genomföra en räddningsaktion. Affären fick en fredlig lösning sedan randersmarkarna lurats in i en ravin och stängs inne där. Mot löfte att aldrig mer anfalla byar i Wenheim tilläts de att snöpligt återtåga.

De wenheimska styrkorna fortsatte sedan att delta i befrielsen av Naronien. Särskilt viktiga blev de genom sitt deltagande i den långa belägringen av Triti år 622 - 625. En av ledarna för de wenheimska styrkorna vid belägringen av Triti, Gyllensköld, hade dock egna planer för Wenheims framtid. Han lyckades samla ett antal inhyrda lombiska pirater och före detta furstliga soldater till ett angrepp för att ta över styret. Till detta var han bland annat hjälpt av en man som kallade sig furst Mornam, som hade goda kontakter på Lombarerna och var ett geni i att knyta allianser bland de missnöjda.

Gyllenskölds uppror hade dock inte det stöd det behövde för att få fäste utan sveptes snabbt bort av Wenheims patriotiska befrielsearmé, med stöd från kyrkliga och utländska styrkor. Den wenheimska frihetsandan hade överlevt ännu en prövning. Gyllenskölds följeslagare Mornam skulle dock komma att dyka upp och skapa oreda i den erborigiska historien igen, på en helt annat plats.

Efter att Gyllensköldsupproret slagits ned och den randerska grannen tyglats har Wenheim haft en ganska lugn utveckling. Rannvi håller ett starkt och aktivt styre som inte utmanats på två decennier. Å andra sidan är hon ogift och saknar arvingar så framtiden kan bli bekymmersam.

Wenheim och Naronien

Vid Tritis befriande år 625 lades denna stad under wenheimskt styre för fyrtio års tid framöver, som tack för insatserna av Wenheims trupper under stadens belägring. Tanken med denna gest var att skatteuppbörden i Triti skulle hjälpa till att bygga upp Wenheim. Staden och stora områden av det gamla furstendömet administrerades av en wenheimsk borgknekt och ett wenheimskt borgråd. År 640 återlämnades dock staden i förtid för att bli en viktig stödjepunkt för det naronska försvaret när Njarkas krig mot Borgevid tvingade det fria Naroniens styrkor allt längre söderut.

Sedan Keis triumfatoriska återkomst som furste har Wenheim fortsatt att lyda sin egen lag och hövding. De svallvågor som bildandet av Keis nya rike i väster skapade har dock mer än bara krusat ytan i Wenheim. Med prins Grimar som utropad furste av Östra Naronien är läget spänt och risken för krig verkar bli allt större.