Tere

I västra delen av Naronien, vid Gjaugridjupets stränder och i skuggan av de mäktiga bergstopparna i Döda Bergen och Drakryggen, ligger furstendömet Tere. Furstendömet har genom historien varit skådeplats för intriger, dekadens och maktspel när starka ätter slåss om makten. Milsvida klassklyftor, dolkstötar i natten och en evig fiendeskap mot Noldria är kännetecken för denna säregna plats.

Beskrivning

Furstendömet Tere sträcker sig från Noldria i söder till Njarka i norr. Geografiskt och kulturellt kan Tere delas i två delar, Bergstere och SlättTere. Från bergstrakterna kring Teredalen, där själva furstesätet ligger, kommer nästan alla adelsfamiljer och de bönder och hantverkare som bor här är tämligen fria. Här är den som brukar marken att betrakta som markägare och härifrån värvas alltid furstens lojalaste trupper på frivillig väg.

På slätten är folket hårdare förtryckt, bönderna är livegna och under krig är tvångsvärvningar vanligt förekommande. Det är ytterst få adelsfamiljer som stammar från slättlan- det. Istället är det inflyttad adel från Bergsere som styr, vilket gör att man generellt ser ner på terebor från slätten trots att de är många gånger fler än de från bergen. ”Slättborna, ja det är svagare öden det”, brukar bergsfolket konstatera.

Slättlandet i Tere försörjer Bergstere med mat. I bergen finns bara en mindre areal brukad mark samt lite getskötsel och fiske som bidrar till matförsörjningen. Bergstraktens främsta näring är skogsbruk och gruvdrift. Gruvorna nedanför staden Tere ägs av fursten medan övriga gruvor fördelas av fursten till adeln.

De enda som betalar skatt i Tere är de livegna, övriga betalar istället tribut - en av tradition fastlagd gåva. Fria bönder förväntas ge tribut åt närliggande adelsätter, medan stadens gillen och adelsätterna ger tribut till fursten. Därutöver ges gåvor när ödets ska blidkas, framför allt till ödespräster men även till andra starkare öden.

I Tere finns fyra stånd, de högvälborna (drakarna), de välborna (adeln), de friborna (borgare, fria bönder) och de livegna. Alla utom de livegna tillhör en ätt och det värsta som kan hända en människa är att hon blir utkastad ur ätten och därmed ättlös. Det som särskiljer adeln och drakarna från resten är att de har rätten att hålla trupper och att ta upp skatt på slättlandet.

Fursten av Tere har av tradition alltid kommit från en av de sex mäktiga drakätterna: Bergstolt, Kloskarpe, Järhierta, Blodstupe, Vargbane och Rovhierta. Sedan en tid tillbaka är dock ätten Rovhierta utslocknad, utbränd ur ödets väv efter att ha lett ett uppror mot den dåvarande fursten.

När en furste dör utbryter en maktkamp mellan Drakarna och dödsfall bland de tävlande är mer regel än undantag. I teorin är det ödesbestämt vem som skall bli nästa furste men i praktiken handlar det om att genom allianser, hot och intrigerande få de övriga ätterna att ställa sig bakom ens egen kandidat. Vägen fram till furstevalet kan vara blodig men när fursten väl sitter på tronen anses han vara utvald av ödet och statskupper är väldigt ovanliga. Fursten är enväldig men måste i praktiken ta stor hänsyn till de övriga drakarna och deras allierade välborna ätter för att bevara den politiska stabiliteten.

Den sittande fursten Keral Kloskarpe tog över tronen efter sin far år 640. Han ställde sig snabbt på furst Keis sida men har arbetat hårt för att Teres gamla traditioner skall finnas kvar och för att bönderna och de livegna inte skall nås och påverkas av de nya religiösa budskapen. Ödestron har alltid tjänat Teres furstar väl och furst Keral tänker inte låta vare sig någon lojalitet till furst Kei eller någon gudadyrkan sippra in i furstendömet.

Intrigerandet har i det närmaste nått en fulländning i Tereadelns kamp för större makt och mer inflytande. Dock finns en viss heder i detta spel. Det anses skamligt att ta emot en muta utan att uppfylla givarens förväntningar. Dessutom innebär det ju att man går miste om möjligheten att få fler mutor i framtiden. Adelns splittring gör att Tere traditionellt aldrig har varit expansivt, även om man brukar enas inför yttre hot.

Tere är det furstendöme som påverkats minst av kriget och freden. För de allra flesta terebor har livet inte påverkats nämnvärt av de senaste årtiondenas annars så omvälvande händelser. Det innebär bland annat att den uråldriga fiendskapen med Noldria lever och frodas. Ända sedan utvandringens dagar har det förekommit strider mellan dessa grannar. Oftast rör det sig om mindre attacker och räder, vilka blivit ett sätt för unga på båda sidor att skaffa sig anseende och inkomster. Under perioder har det förekommit större och mer omfattande stridigheter, särskild om strategiskt viktiga landområden som ömsom styrts av Terefursten och ömsom av jarlen av Noldria.

Teres adel klär sig gärna i starka, klara färger och använder päls och fjädrar för att smycka sina kläder. Både män och kvinnor bär gärna hellånga dräkter, och höga kragar är populära, särskilt under de kallare årstiderna. Svart och grått är för det mesta förbehållet prästerskapet och används i alla fall inte vid festligare tillfällen.

Ödet har dyrkats i Tere i mer än 600 år och det har satt sina spår. Särskilt hårt är förtrycket av folket på slättlandet, där adel och ödestro håller folket i ett järngrepp. Ödestrons ställning bland de friborna och välborna är dock inte lika stark, utan för dem är ödestron ofta ganska pragmatiskt inriktad. Det förekommer också olika kultavarter i de högre klasserna som man ser mellan fingrarna med, så länge det är bra att ha en hållhake på utövaren.

Ödesprästerna är oftast uppbundna till olika ätter och deras lojaliteter riktas i slutändan till en av Drakarna, inte till en övergripande kyrkoorganisation. För att få bygga sitt tempel är ödesprästerna beroende av att Drakarna eller adeln ger dem mark, så varje tempel har redan från början en klar lojalitet till en viss Drake. Den främste ödesprästen i Tere bär titeln tempelfrun eller tempelherren. Makten med titeln är begränsad med undantag vid de tillfällen då en ny furste ska väljas och tempelfrun ska uttyda vem ödet vill ha till ny härskare. I praktiken fungerar tempelfrun då som medlare och mellanhand mellan drakarna om vilken kandidat som har det största stödet, att jämföra med en talman som sonderar vem som har stöd nog att bli statsminister.

Ödeslös är den enda dagen på året då ödet helt släpper sitt grepp om människorna. Högtiden infaller den längsta natten på året och varar från gryning till gryning. Under denna tid råder en karnevalsliknande feststämning och alla bär masker. Under Ödeslös har man inte längre några förpliktelser och man kan dricka med sina fiender. Allt man gör under detta dygn kommer sedan betraktas som om det aldrig hänt och det är mycket ofint att utnyttja något man fått veta under Ödeslös. Den enda regeln som finns är att när dagen åter gryr så ska man inte ha lämnat några bestående spår och livet går vidare som om inget hänt.

Vid höstdagjämningen varje år håller man i Tere en ljusceremoni som går under lite olika namn på olika orter. Var och en täljer sig en liten enkel träbåt som man fäster en ljusstump på och när det blivit mörkt på kvällen samlas man vid närmaste sjöstrand eller vattendrag, tänder ljusen och sätter ut sina små båtar på vattnet. Sedan står man samlade och betraktar ljusen i natten och försöker tyda sitt öde genom sin båts färd, hur länge ljuset brinner och vilka andra båtar den närmar sig.

Städer

Högt uppe på en platå, på alla sidor omgiven av branta stup ligger staden Tere vid Gjaugridjupets norra strand. Ovanpå platån ringlar en stenmur med höga torn vilket gör staden nästintill ointaglig. Nedanför själva platån ligger hamnen och här finns handelskvarteren, en stor basar med småbutiker, och en mängd skjul där de fattiga bor. Furstefamiljen, adeln, de förnämsta hantverkarna, till exempel knivsmederna, och de rikaste köpmännen har storslagna hus uppe på platån. Ju längre bort från hamnen man kommer desto finare blir husen för att slutligen övergå till att vara palats. Själva furstepalatset är en magnifik skapelse som delvis är uthuggen ur en höjning i klipplatån.

Stadslivet präglas av ett uppsluppet leverne. Många av de traditionella festligheterna kräver mod och våghalsighet. Om sommaren tar sig äventyrslystna män och kvinnor till Noldria och stjäl båtar som de sedan seglar hem och en lyckad kupp resulterar i stort firande. Dessa små busstreck resulterat sällan i några allvarligare våldsamheter eftersom man på båda sidor om gränsen inser att detta skulle kunna ge oönskade konsekvenser. Vidare har de gett upphov till den populära myten att det bara finns en form av båt i både Tere och Noldria, vågdymmeln, eftersom båtarna blir stulna så ofta att det inte är någon idé att bygga olika sorter.

Om vintrarna bygger man isjakter som man seglar med en fruktansvärd hastighet på den frusna sjön. På senvintern hålls den Stora Isjakten, en tävling där vem som helst får delta, och segraren belönas med ett fraktfat mjöd av fursten.

Vid Gjaugridjupets västra strand ligger fiskeläget Eravi. Terebor på väg att göra en räd mot Noldria brukar ibland stanna till här och övernatta eller bara festa och många av Teres mer oplanerade barn blir till här. ”Eravi-barn” har kommit att bli ett uttryck för att beskriva oönskade barn.

På slättlandet, där den södergående vägen från Tere och den östgående vägen från Eravi möts, ligger knutpunkten Stafgård. I skördetider fylls staden av bönder från slättlandet, då det är här varorna som skall vidare till Tere stad och bergstrakterna samlas in.