Randersmarks styre

Klanerna och familjerna har störst betydelse i det randerska styret medan rollerna för konungen och hans utsedda ämbetsmän är begränsad såväl av hävd som i lag. Konungens största betydelse är i krigstid då riket måste försvaras och klanerna sluter upp bakom honom.

Konungen och frälset

Randersmark är sedan Raudung på 300-talet ett arvkungadöme där tronen, ämbetet att vara krigshövding, ärvs av den äldste sonen. Idag styrs landet av kung Vidar som är ättling i många led till Nerod och Rander. Förutom att vara krigshövding är konungen även herre och hövding av Randersborgsklanen. Konungens makt är på många sätt begränsad. Bland annat får skatt endast tas upp när landet är i krig. Konungens inkomster drygas dock ut av egna jordegendomar runt om i riket som tagits in av dem som inte kunnat betala skatt i mynt. Kungahuset har även kontroll över en del silvergruvor samt har rätt till tullinkomster på flera platser.

Eftersom en ogift man normalt inte anses som myndig har en kronprins inte möjlighet att fullt ut bli kung förrän han gift sig. Exempelvis kan han inte utse fjärdingsväktare eller dubba riddare innan detta skett. Under sig har konungen fyra fjärdingsväktare – en för varje fjärding. Dessa ansvarar för härmönstringen i fjärdingen, samt fungerar som medlare i konflikter mellan klanerna i området. Konungen utser fjärdingsväktare, men de ska godkännas av fjärdingstinget. Bortsett från fjärdingsväktarnas indirekta makt har konungen få möjligheter att styra över klanerna.

Konungens halvbror, Ingjald Bastarden, är konungens högra hand, både när det gäller hären och riket för övrigt. Ingjald leder konungens råd vid konungens frånvaro. Junker Gorm är konungens son och landets tronarvinge och prins som får ta över allt mer av styret. Tvillingsystrarna Sigrlinn och Svava är landets prinsessor, men Svava kom att bli Aralanthas drottning genom arv från sin mor. Bägge prinsessorna har i likhet med sin far till stor del uppfostrats och utbildats på skolan Lisya i Aralantha.

Konungens råd bistår i rikets styre och rådsmedlemmarna är ofta gamla fjärdingsväktare som av ålder eller annan anledning dragit sig tillbaka från sin post. Kanslern, hovskattmästaren och marsken som ansvarar för administration, finanserna respektive hären tillsätts av konungen. Därtill finns drotsparet och översteklanherreparet som tillsätts av hövdingatinget. Dessa ämbeten innehas av hävd av varsitt gift par, och den som förlorar sin gemål kan inte längre ha kvar sin plats. Drotsparet efterser lagarna och tingets dömande, medan översteklanherreparet övervakar situationen i klanerna och kan exempelvis träda in som medlare i konflikter. Formellt är deras roll liten, men i praktiken har de stort inflytande och konkurrerar till viss del med fjärdingsväktarna som utses av konungen.

Frälset i Randersmark är inte godsägande utan är istället tätt sammanlänkat med krigiska funktioner och dess enda egentliga tillgång är namn och heder. Detta innebär att riddartiteln och väpnartiteln är frälsetitlar i Randersmark, titlar som krävs för att man ska kunna nå viss rang inom hären.

Klanerna

Klanerna är den viktigaste enheten i det randerska riket. Den ger individen identitet och samhörighet och utgör en väsentlig del av det vardagliga livet. Klanernas antal har varierat över tiden – ursprungligen fanns sjuttioåtta klaner, men elva har försvunnit och trettiosex har tillkommit. Därmed finns det idag etthundratre klaner. Det finns sällan uttalade gränser mellan klanernas områden, utan en klan handlar snarare om släktskap och lojalitet än om geografi. Däremot har de flesta klaner gårdar och åkrar de äger, samt vattenhål och betesmarker enligt sedvanerätt. Dessa delas inte gärna med andra klaner. En vanlig klan har tusentals medlemmar utspridda över stora områden. Det gör att det inom varje klan finns stora skillnader mellan fattig och rik. Vissa klaner har dock utmärkt sig genom att flera medlemmar har varit lyckosamma i handel eller på annat sätt och därför har hela klanen ett mer utbrett välstånd.

I klanerna är det klanhövdingaparen som styr. De väljs av de myndiga klanmedlemmarna när en i det gamla hövdingaparet dör. Även om vem som helst kan bli vald, i teorin, kommer hövdingarna i praktiken oftast från de rikare och mäktigare ätterna i klanen.

I vissa klaner finns det en enda familj som är så dominerande att hövdingatiteln i praktiken är ärftlig. Vem som helst har dock rätt att utmana en hövding man ogillar på envig, och vinner man tar man över titeln. Detta var vanligare förr, och händer inte särskilt ofta nu för tiden. Något vanligare är det dock att ett hövdingapar som ogillas av majoriteten av sin klan avsätts. Klanhövdingarna agerar som lagmän och dömer i konflikter som uppstår inom klanen och kallar till ting. De är också klanens ansikte utåt och sköter förhandlingar och uppgörelser med andra klaner.

Reglerna för hur klanernas inre angelägenheter skall skötas finns bara till viss del nedtecknad i lagar. Istället är det tradition och hävd som sätter gränserna för vad exempelvis ett klanhövdingapar får göra utan att kalla till ting och vad som krävs för att kunna avsätta ett klanhövdingapar. Dessa traditioner varierar en del mellan klanerna och gör att man inte kan ge mer än allmängiltiga beskrivningar över klanernas inre liv.

Klanernas makt och stora inflytande gör att konungen ofta har svårigheter att styra riket. Ofta har landet hållits samman genom att gemensamt kämpa mot en yttre fiende, men idag finns det inte någon tydlig sådan då de närmaste grannländerna är vänskapliga, vilket gör att motsättningarna växer i många delar av landet.

Ting och möten

Många viktiga frågor avgörs på klanting, hövdingating och klanmöten. Klanting innebär att rikets alla klaner samlas och de äger normalt rum endast när en ny konung krönts och denne ska presenteras för klanerna. Denna term används också, något förvirrande, för enskilda klaners egna möten och ibland även för fjärdingstingen. Fjärdingstingen hanterar konflikter mellan närliggande klaner och övergripande frågor i fjärdingen. Lagen som läses vid tingen är en blandning av Nars lag och lokala och nationella variationer och tillägg till denna. Drotsparet utgör ett slags högre instans dit domar på fjärdingstingen kan överklagas.

Översteklanparet kan kalla till hövdingating där frågor som rör lagar, hären och klanangelägenheter avhandlas. Vid omröstning på detta ting har varje klan en röst som avläggs av respektive hövdingapar. Hövdingatinget har väldigt stor makt då det som beslutats har klanernas stöd, även om enstaka klaner naturligtvis kan ha avvikande åsikter.

Klanmötet är i sin tur något av en folkfest och högtid med marknader och underhållning. Hit kommer inte bara klanhövdingaparen utan även alla andra som vill vara med vid festligheterna. Dessa möten äger oftast rum vid Bratesjöns södra strand. I samband med dessa klanmöten hålls alltid hövdingating där viktiga frågor kan tas upp.