Fiktion

Erborigien

Erborigien, en lågfantasyvärld inspirerad av europeisk medeltid, är Gyllene Hjortens kampanjvärld. Den har funnits i 30 år och har utvecklats i realtid - ett år i verkligheten är ett år i sagan. Det är en del av denna rika historia Vargagryning kommer att vara. (Läs mer om Erborigien här, eller kontakta arrangörerna så berättar vi gärna mer.)

Wenheim

Det är nu mer än 30 år sedan Wenheim blev de första att frigöra sig från de förtryckande ödesfurstarna i Naronien och började sin historia som fattigt men lik fullt självständigt och stolt rike styrt av en hövding man valt själv. En intensiv tid av byggande följde - gudarnas ord skulle råda, välstånd skulle skapas ur fattigdomen, fred skulle råda med vättarna, och landet skulle blomstra.

Så återgick hela den västra delen av det gamla Naronien till sina gamla hjulspår. Naroniens härskare Kei utsåg sig själv till ny ödesfurste av hela Naronien, och sin egen son, Grimar, till furste av Wenheim, eller “Östra Naronien” som han kallar det. Tydligare går det inte att göra att man tänker återinförliva den gamla landsänden och återställa ödesfurstarnas gamla ordning.

Nu mer framstår den framtidstro som präglade landet för bara några år sedan som hopplöst naiv, och de små bekymmer man hade då framstår som obotligt triviala. Nu är det större frågor som måste ställas. Kommer kriget att komma? Vem kan försvara sig mot en sådan övermakt som Naronien? Vad gör egentligen Wenheims hövding Rannvi för att undvika katastrofen? Vad borde varje modig och frihetsälskande Wenheimare göra i denna stund? Kan man verkligen lita på vättarna? Finns det egentligen något hopp för Wenheim?

Tangbergen

Så här uppe i bergen, där vägarna kan vara svårnavigerade och möte få, har folket rått över sig själva så som det Wenheimska frihetsidealet föreskriver. Det är inte många människor som kunnat livnära sig på de möjligheter naturen ger här, men för de som gjort det har det varit ett hem i generationer.

Några fiskare vandrar mellan olika vattendrag. På var plats har de ett vindskydd och de gör sitt fiskevärv i enkla farkoster. Att inte fiska ut ett vattendrag och låta aborrar, öringar och gäddor hämta sig inför nästa fiskesäsong hör till deras livsstil.

I dalarna vallar de som inte fick bättre betesmarker sina getter och får, och de blandas med de som av olika skäl funnit det gått att hålla sig undan samhället nere på slätten. Nog finns det rövare i skogarna, det har mer än en resande fått erfara, men för de som känner trakterna brukar det inte vara någon fara.

Vid malmfyndigheter återfinns också lag av bergsfolk, som slår sig ned i tillfälligga byar så länge fyndigheterna av koppar, järn och - för den som har gudarnas gunst - även guld går att bryta. Deras arbete är hårt, men för de som lyckas kan det vara mödan värt. Nyrikt festfolk som firar framgången på värdshusen i städerna nere på slätten vittnar om att några lyckas bli rika.

Och så finns förstås vättarna, även om de inte alls är lika vanliga i trakten som i norra delarna av Wenheim. Vättarna bor inte bland människorna, utan har sina egna boplatser och stigar i skymundan. Möten med människorna finns ändå - vättar arbetar ofta sida vid sida med människorna i malmbrotten, och de handlar på samma handelsplatser som människorna. Människornas inställning till vättarna varierar - somliga säger att vättarna är farliga, andra att de är vänner. En del påstår att naronska upprorsmakare till vättar skickade av furst Kei rör sig i trakten. De flesta håller sig på sin vakt.

Tingsvattnet

Så långt tillbaka i historiens dunkel att ingen riktigt kan minnas har man varje år hållit ting, skipat rätt och idkat handel vid den fjärde tjärnen, Tingsvattnet, i östra Tangbergen. Även under furstarnas mörka år hölls blot på bergsknallen som reser sig över den lilla tjärnen till de då förbjudna gudarna.

Tingsvattnet ligger som en port mellan storstaden Ravindals livliga handel, sjöfart och njordkult och bergens frihet, självständighet och vildmark. Med en krävande dagsmarsch till Ravindal så väljer många längre upp i bergen att handla i Tingsvattnet när de inte vill resa hela vägen. Det är också i Tingsvattnet som den växande statsmakten först får fotfäste.

Tiderna förändras nämligen. Bopåle efter bopåle har slagits ned och allt fler söker sig till Tingsvattnet för att bygga en framtid. Värdshuset har öppet allt längre runt tingsdagarna och krögaren har blivit en given centralpunkt för traktens folk. Många musiker har här trakterats väl och spelat till älvornas dans på tjärnen, ända fram till gryningstimman.

Det talas om att den lilla platsen ska växa till en riktig by av betydelse, vilket i Wenheim innebär att hövdingen tillsätter en knekt som ansvarar för ordningen medan byborna själva får välja sin styresman. I drömmarna, i alla fall hos vissa, finns att den framväxande byn med tiden ska bli till en liten stad.

Det nya växande innebär också att vissa inte är helt nöjda. Att det blir mer och mer folk innebär att de rika fiskevattnen hotas. Här kolliderar den traditionella livsstilen som bergsfiskarna har med vad ett framväxande samhälle innebär. De som begivit sig upp i bergen för att undkomma samhället är inte muntra över att se det komma ikapp, och de som brutit malm i generationer vill inte se nya lycksökare inkräkta på deras marker.

Nej, vad framtiden egentligen för med sig, för Wenheim och för Tingsvattnet, går inte att veta. Det ända som är säkert är att stormidsommar ska firas även detta kvartssekel, precis som det alltid gjorts.

Välkommen att kliva in på Vargagryning - Stormidsommar 650!