Folkslag

Utöver aralanthier, naronier, randersmarkare och wenheimare finns ett antal mindre folkslag spridda över Erborigien. De har alla sina egna, unika seder och bor i mer eller mindre organiserade samhällen.

Zaardras

I skogarna runt Lambesjön finns sedan länge ett jägarfolk, Zaardras. Det är ett skyggt folk som sällan blandar sig i andras görande och låtande. Zaardras är ett stolt och frihetsälskande folk. De inordnar sig inte i klaner som Randersmarkare eller i byar likt Aralanthier utan strövar runt i små grupper, följande bytesdjur och jaktlycka. De är kända som mycket goda bågskyttar och stigfinnare. De har sällan fasta boplatser och äger aldrig mer än det de går och står i.

Dagafolket

Mitt i hjärtat av Aralantha ligger det ensliga berget Daga. På dess slutningar lever ett avskilt folk vars egenartade seder få utomstående känner till. Endast sällan har någon ur dess stammar lämnat berget, men då väcker de alltid uppmärksamhet.

Lomber

I Lambesjön ligger en stor ögrupp som heter Lombarerna. Den bebos av ett sjöfarande folk som kallas Lomber. Man vet inte så mycket om lomberna, de har i alla tider hållit sig för sig själva. Deras huvudnäring har dock varit sjöfrakt fram och tillbaka över Lamben, vilket har gjort dessa enstöringar vanliga i Lambens hamnar. Lomberna är goda sjömän och skickliga fiskare. De är normalt pålitliga och levererar lasten dit den ska. Däremot är de inte alltför drivna kämpar.

Nordbor

År 599 kom några stormrivna skepp över Chelmiahavet. De var långa och slanka, med höga stävar men utan överbyggnad. Varje skepp förde blott en mast trots att de var sjuttio fot långa eller mer. Varje mast bar ett barkkokat segel på rå och de gjorde god fart mot land.

Så stötte de långa kölarna mot stranden och män sprang iland. Det folk som kallades nordbor var kommet till Erborigien. Nordborna, de kallades så där de kom från, började utforska det land de hamnat i. Ganska snart fick de klart för sig att landet var bebott och att de inte var önskvärda. Jarlen av Aralond drog ut med en här för att köra bort nordborna, men han dödades i försöket och hans män skingrades eller dödades. Bud om detta sändes till konungen som skickades sin son, Eduron att se vad som stod att göra.

Eduron fann Nordborna i full färd med att plundra trakten och uppföra pålverk kring den kulle de valt till sitt läger. Han kallade på Nordbornas hövding Bue och satte sig att förhandla. Bue erbjöds på egen begäran jarlasätet i Aralond. I utbyte skulle han och hans folk värna kusten från plundrande sjöfarande.

Nordborna är inspirerade av vikingar - deras klädsel, vapen, skepp och ideal är vikingarnas. Deras poesi var kärv och ofta allittererad, och sagorna är korthuggna och fyllda av bister humor.

Sydröner

Sydröner kallas de i Erborigien. Vad deras folk egentligen heter är det ytterst få utanför deras egen krets som vet. Sydrönerna kommer från en ögrupp långt syd - sydvästut i Chelmiahavet. De uppträdde först som handelsmän, sedan som erövrare och efter förlusten i Sjökriget återigen som handelsmän (se historia|Aralanthas historia). Idag utgör ett 50-tal sydröner en liten fast boende koloni i Aralond. De har lärt sig språket och gör uppköpen till de sjöfarare som kommer seglande.

Sydrönerna är mörkare än utvandrarna, såväl vad det gäller hud och hår som ögon. Deras kultur är rik på koder och ritualer som är svåra att tränga in i för utomstående. Deras skicklighet på stora fartygsbyggen, sjöfart, sömnad och konsthantverk är omtalad. Sydrönernas klädesdräkter är färgstarka och mönstrade med främmande motiv, och ofta tillverkade i dyrbara sidentyger.

Echarer

När konung Arned utvandrade söderut över Rakenälven, stötte han på ett folk som kallades Echarer. De var Aralanthas urbefolkning. Idag har echarerna blandats med Arneds följeslagare så att man inte längre kan tala om olika folk. Echarerna tros vara ursprunget till lomberna och de stammar som bor på Ryn hedar norr om Kenodrimbergen.