Naroniens historia

Från Nar till utvandringen

Naronien är de andra ländernas ursprung och kulturens vagga. Det var här Nar verkade och lärde folket om de sanna gudarna för mer än tusen år sedan och det var härifrån som både Aralanthas och Randersmarks grundare utvandrade.

Runt Nars boplats växte den första staden upp. Staden kallades Borgevid och blev centrum i Naronien, det rike som Nar grundade. Nars ättlingar kom med tiden att tappa kontrollen över riket då andra krafter ville ha sin beskärda del av makt och styre istället för att överlåta allt till en herre i Borgevid. Den maktkamp som utlöstes av dessa giriga stormän drog kaos och splittring över Naroien.

Till slut insåg Nars arvtagare kung Arned att han inte längre var herre i sitt eget hus och lämnade landet med sina anhängare för att bege sig till det som skulle bli Aralantha. Några mer hårdnackade, som hövdingen Rander, höll ut längre men blev till slut tvungna att söka sig nytt land i öster som kom att kallas Randersmark. Kvar blev de hövdingar som fått Nars rike att krackelera och det folk som inte haft modet eller möjligheten att emigrera.

Ödestiden

När de sista Narstrogna lämnade landet var de stormän som orsakade kungamaktens fall inte sena att ta över. Maktlystna hövdingar tog över i Borgevid, Gargul, Tere, Njarka och Triti. Mäktigast av dem var hövdingen i den gamla konungastaden Borgevid, som nu döptes om till Nemevid för att knyta an till en äldre historia. Dessa hövdingar började kalla sig för furstar och styrde landet hårt och utan rättvisa. Förtryck och orolighet skulle komma att löpa som en röd tråd genom Naroniens historia och samtidigt lades grunden till den spända relationen med grannländerna.

Livegenskap, kontroll och tyranni blev ledstjärnor i det system som byggdes upp. Ett fåtal mäktiga och rika jordägarna gjorde landsbygdsbefolkningen till livegna på sina stora landområden. För att kunna upprätthålla förtrycket tog de hjälp av ödestron, en religion som funnits innan Nars ankomst och som man nu modifierade efter sina egna behov. Bland annat utnyttjades berättelserna om Nem för att ge legitimitet åt ödestron och furstarna. Nem är en sägenomspunnen gestalt som före Nars tid lärde människorna att teckna runorna och använda magi. I den nya ödestidens tolkning framställdes Nar som den som hade förvanskat Nems sanna lära om världen.

De nya ödesprästernas variant av ödestron lärde ut att alla har sin plats i den stora väven och den som försöker bryta sig fri från den drar olycka över både sig själv och andra. Bondens plats är på åkern och furstens är i palatset, sade den förslavande ideologin. All dyrkan av de sanna gudarna förbjöds.

De olika furstendömena hade under ödestiden olika utveckling och maktförhållandena mellan dem skiftade över tiden. Till karaktär var Triti och Nemevid mest lika. Här dominerade en klass jordägare över livegna bönder. Tere hade en liknande struktur men jordägarna kom alla från släkterna i bergstrakterna kring furstestaden. I Njarka tog sig ödestrons repressiva inslag de mest extrema uttrycken, medan Gargul ständigt påverkades av närheten till Randersmark.

Den första tiden efter utvandringen var ofriheten kanske som störst, det handlade om att hindra folk från att fly och lämna furstarna utblottade. Till exempel inplanterades Björkskogens vättar för att göra gränstrakterna farliga för flyktbenägna bönder. Senare fanns dock perioder då de besuttna och städernas hantverkare faktiskt kunde leva goda liv, så länge de inte öppet störde samhällsordningen. Så länge de höll sig innanför hemmets väggar eller utanför ödesprästernas vakande ögon kunde de ägna sig åt de mesta de önskade, till och med blota till de sanna gudarna. I själva verket lyckades vissa grupper hålla en obruten tradition av blotande genom hela ödestiden, om än i begränsad form och med tiden med allt mer förvanskade myter om gudarna. I dessa sprickor i ödesfurstarnas maktutövande kunde även farligare motståndare hålla sig gömda. Till exempel lämnade aldrig resterna av Borgevids tempelvakt sin uppgift. Under namnet riddare av Heimdalls flamma arbetade de dolt med att hindra någon obehörig att ta sig in och skända det förseglade templet.

Utvandrarna hade dock inte glömt bort sitt ursprung. Drömmen om att åter befria Naronien och Borgevid levde och upprepade krig fördes mellan Ödesnaronien och Aralantha. Under slagordet ”Nardraum!” samlade de fria folken som dyrkade de sanna gudarna sina härskaror och runt år 350 stod det första kriget. Efter det kom många, många fler, och krigstillstånd blev mer regel än undantag. År 476 – 552 pågick Det långa kriget, utan att gränsen för den sakens skull flyttades särskilt långt.

Ett fritt Naronien

Först i början av 600-talet kom så äntligen ett genombrott. Ett folkligt uppror mot Gargulfursten under ledning av den mystiska Varghuvud ledde till bildandet av det fria riket Wenheim i öst. Det gamla Naroniens fogar började lösas upp och snart kom nästa slag mot furstarna. Vid Nebreons slätter vann Aralantha ett stort slag och till slut kunde man återta Nemevid och störta dess furste. Efter en tre år lång belägring föll till slut även Triti.

Efter 600 år av förtryck var Naronien äntligen befriat och ödesfurstarnas makt bruten. Nemevid döptes om till Borgevid och blot kunde än en gång hållas till gudarnas ära i Stortemplet. Segern var dock inte fullständig. I Njarka i norr och Tere i väster härskade fortfarande furstar som frihetskämparnas utmattade härskaror inte orkade rå på.

Till regent över det befriade Naronien utsågs Kei, en tidigare relativt okänd man av ädelt blod. Han gifte sig med den östnaronska frihetshjälten Varghuvud och de fick under sin korta tid tillsammans två söner, Almar och Grimar. Kei tog sig titeln prins, för först när hela Naronien var befriat skulle någon kalla sig för kung över det.

En intensiv period av statsbyggande tog vid. Prins Kei hade god hjälp av kyrkan, som åter flyttade sitt säte till Borgevid. Hans uppgift var dock allt annat än lätt, han hade nästan ingen egen maktbas att utgå från och de två kvarvarande furstarnas fientliga inställning gjorde livet svårt för honom.

Kriget mot Njarka

Nya problem uppstod för prins Keis Naronien när man i Njarka i början av 630-talet bytte ödestron mot lokedyrkan och prästerskapet kastade ut furst Karg som tidigare styrt. Det stod klart för alla att Njarka rustade för krig.

År 635 tågade Njarkas härar söderut första gången, och Borgevid belägrades. Belägringen blev dock kort och redan samma år drog sig Njarka tillbaka. Naronien fick ett kort men olycksfyllt andrum innan nästa anfall. Först blev prins Keis två söner bortförda av Njarka och året därpå försvann prinsen själv. Kort därefter anföll Njarka igen.

Prins Almar, som lyckades fly från sin fångenskap, ledde Naronien genom det fyra år långa utmattande kriget tillsammans med sin överbefälhavare och mentor riddare Elidia Ekhamn Silverlans. Till sin hjälp Till att börja med var motgångarna många – Borgevid belägrades, Hagre stormades, templet i Hedevi brändes och Motvi plundrades. Den njarkiske överbefälhavaren Varka Blodstand tycktes vara omöjlig att besegra. Till råga på allt detta började rykten gå om att prins Kei förts av lokespräster över norrskenströskeln, bort från denna värld.

Prins Almar lyckades dock vända kriget och tvinga fram ett avgörande slag vid Borgevid, som antingen skulle driva Njarka på flykten eller helt förinta Naroniens sista styrkor. Länge såg slaget ut att vara förlorat men i sista sekunden undsattes de naronska trupperna av en dittills okänd härstyrka – prins Kei hade återvänt med en stor skara stridande som fick vågskålen att tippa över.

När Borgevids belägring var hävd var resten av kriget enkelt. Njarka stad kunde snart intas av den naronska hären, euforisk över prinsens återkomst. Sånär som på Tere var Naronien enat och fritt! Naroniens långa historia av ofrihet och ofärd tycktes vara över.

Furst Keis Naronien

För den klarsynte blev dock euforin kort. Prins Kei utropade sig själv till furst Kei, döpte åter om Borgevid till Nemevid och blåste upp en personkult kring sin egen person: han hade gått över Norrskenströskeln, mött gudarna och visat sig starkare än dem. Av alla öden i väven var hans det klarast lysande och han hade därför makten att leda Naronien.

De som protesterade allt för högljutt eller hotade Keis maktställning försvann snart. Nationalhjälten Silverlans avrättades anklagad för att stå bakom en mordkomplott mot furst Kei, och prins Almar övergav sitt land och sin far.

Den kraftigt försvagade kyrkan anade tidigt oråd och överstepräst Derion Dahl, som blivit svårt skadad under slaget om Borgevid, koordinerade under tystnad kyrkans reträtt från den stad som Nar en gång grundat. Innan hans sista krafter rann ut förseglade han stortemplet, och föll sedan död ned.

Furst Kei utsåg nya lydfurstar i alla väderstreck. Den gamle furst Karg återinsattes i Njarka, och likaså ätten Tre Nätter i Triti. Furst Keral av Tere insåg snart det kloka i att vända kappan efter vinden och svära trohet till nemevidsfursten. Över Gargul, som förvisso ännu inte var under Keis kontroll, utropades hans son Grimar till furste.

Kalendarium