Randersmarks kultur

För att förstå hur randersmarkaren gestaltas måste du börja i klanen. Klanen erbjuder identitet och trygghet i en farlig och utsatt värld. Hos dina klanfränder kan du alltid räkna med stöd och hjälp i nödtider. Brinner din lada upp kan du räkna med att på den tredje dagen har dina fränder byggt upp en ny, och innan den femte dagen har passerat kommer ladan att återigen vara fylld. På samma sätt binder din heder dig att bistå någon i klanen som behöver din hjälp. Klanen håller alltid ihop och förbryter du dig mot klanen är inte döden det värsta straff du kan få, utan det är att bli förskjuten och klanlös. En klanlös kan endast återvinna sin heder genom att ansluta sig till Sorgens garde, som håller till i ingenmanslandet mellan norra Randersmark och Wenheim. Där förväntas du dö ärofullt i gardets tjänst dö, för land och för konung. För de som inte förmår välja detta alternativ återstår endast ett fattigt liv som utstött i samhällets utkanter.

Klanerna är oberoende, självstyrande och sköter rättskipning inom de egna leden så länge inte andra klaner är inblandade. Mellan klanerna kan fejder och konfl ikter lätt uppstå, men det som binder Randersmark samman är känslan av yttre hot. Gentemot en hotfull värld agerar randersmarkarna som en gemensam klan. Det är det yttre hotet som gör att landet, trots klanernas självständighet, kan ha en kung som i krigstider kan verka som härförare. Att man har odlat värderingar som förstärker kriget och sammanhållningen, såsom heder, ära och ordhållighet, är föga förvånande. Randersmark skiljer sig från resten av Erborigien i att det är det enda land där jämställdhet inte är norm, utan män och kvinnor har tvärt om skilda ideal och levnadsöden. Inget av könen anses stå över det andra men de fyller kompletterande funktioner i samhället. Det är kvinnan och inte mannen, som ofta stupar i strid, som ärver gods och gård. Hon vinner ära och status genom ekonomisk framgång och frikostiga bidrag till klanen och lokalsamhället. Att ge gåvor till kyrkan, finansiera byggen av vägar eller ståtliga härklädnader till familjens söner är vanliga sätt att markera sin ställning. Som överhuvud för hushållet och den som bär gårdens nycklar vilar ett tungt ansvar för släktens framtida överlevnad, välstånd och ära på hennes axlar. På grund av gårdens starka betydelse är den äldsta systern privilegierad i familjen, då hon ofta är den enda som har ett arv att vänta.

Mannens väg till ära går däremot genom kriget och härtjänstgöringen. Han ärver intet, förutom sitt stridsrykte från sin far och dennes far i fl era led, och har att upprätthålla anfädernas heder under den årliga härmönstringen. Då samlas randerska ynglingar på sommarängar där de övar sig i krigets konster, och går därmed från att vara pojkar till att bli män. Under en längre period tjänstgör många vid landets gränser och för framtiden är det viktigt för den som vill leva ett hedersamt och framgångsrikt liv att utmärka sig här. Ett misslyckande i hären innebär marginalisering och ett val mellan att flytta in till staden för att där ta upp något lågstatusyrke eller att förbli ogift och oönskad av sin släkt som man dragit vanära över.

Den randerska ungkarlens viktigaste redskap för att nå äran denna väg är hästen. En vacker och vältränad häst är den absolut viktigaste statussymbolen man kan ha, och skall man ha en chans att avancera i hären krävs både att ryttare och häst är dugliga. Därför hedras hästen i hela riket. Att föda upp hästar som används i strid anses vara till stor heder för gård och uppfödare. Hästaveln är den främsta i välden. Eftersom hästen är krigets symbol är det den enda jordbruksansvaret som mannen får bära ensam.

Den förnämsta rasen är hjorvahästen som anses vara en gåva från Heimdall som ett skydd för riket. Heimdall ska ha skänkt Hjorva till Rander, en häst som ska ha avlats av självaste Sleipner. Hästrasen används av Sleipnirryttarna, de tyngsta ryttarna i hären, och den säljs aldrig utanför landets gränser.

Äktenskapet är viktigt i Randersmark eftersom ägande av jord och just giftermål är det som krävs för att både man och kvinna ska betraktas som myndig och få rösta på tinget. I de flesta sammanhang är det inte individen som räknas, utan just det gifta paret. Landlösa och ogifta är omyndiga, hur gamla de än är. Detta har skapat en ganska stor grupp människor som inte har någonting att säga till om, allt från fattiga arvlösa på landsbygden till borgare, hantverkare och lärda i städerna. Framför allt de senare grupperna är en grogrund för missnöje i samhället, och det är inte ovanligt att deras klanidentitet är mer uppluckrad än den genomsnittlige randersmarkarens. Det finns en spänning i Randersmark mellan den dominerande landsbygden och de växande städernas nya värderingar.

Kvinnornas ställning gör att de är fria i att ta sig älskare innan de väljer ett giftermål. Ogifta arvtagerskor med barn ses inte som något underligt, det är inte heller ovanligt att randerska kvinnor skiljer sig från män som de inte anser håller måttet. Vid giftermål behåller kvinnan sitt namn och sin klan, medan mannen, i de fall han inte redan tillhör kvinnans klan, byter klan till sin hustrus.

Den vanliga randersmarkaren bor utanför städerna och långt från allfarleder och gränser. Det gör att denne sällan träffar på någon annan än sina landsmän och kringvandrande zaardras. Randersmarkarens förhållningssätt är vanligtvis avvaktande och försiktigt mot andra då världsbilden är präglad av att omgivningen kan utgöra ett dödligt hot. I bästa fall tinar det efter hand, i sämsta fall är randersmarkaren rent av främlingsfientlig och arrogant.

Vättehatet går som ett mörkt stråk genom den randerska nationalkaraktären. Många aralanthier kan rysa när de hör en randersmarkare stolt berätta om slakt av små vättebarn eller när randersmarkaren glatt visar upp segertroféer som ett halsband med vätteöron.

En vidskeplig syn på världen är vanlig hos randersmarkarna och man har stor respekt för vad som kan gömma sig i dimmorna. I århundraden har man hållit sig till beprövade saker och sådant som annat folk kan betrakta som vardagliga händelser kan randersmarkare lätt tolka olycksbådande. Trollkarlar och magiker göre sig icke heller besvär. Inga kända sådana har någonsin kommit från Randersmark och skulle någon drista sig dit skulle de finna gästfriheten mycket knapp. Randersmarkare ses ofta klädda i ryttartunikor – halvlånga tunikor med sprund fram och bak och långa ärmar. Ryttartunikan är ett plagg som används av både kvinnor och män till vardags. När de randerska männen klär upp sig är tunikorna ofta fotsida med breda band eller bårder. Kvinnornas klänningar är figursydda med snäva eller mycket vida ärmar, ibland så vida att de får knytas upp för att inte släpa i marken.

Klantillhörigheten manifesteras när man är på resande fot genom att man bär en halsduk med klanens färger. En klanhalsduk är en slags heraldisk symbol med vissa traditionella regler. Vanligen består halsduken av två eller tre färger i varsitt fält. Denna bärs av hög som låg, kring halsen, eller hängande i bältet, dock alltid väl synlig så att den kan tjäna som igenkänning för såväl vänner som fiender.

Att klä sig som en randersmarkare

Randersmarkare ut i världen ses ofta klädda i ryttartunikor, halvlånga tunikor med sprund fram och bak och långa ärmar. Ryttartunikan är ett plagg som används av både kvinnor och män till vardags. När de randerska männen klär upp sig är tunikorna ofta fotsida, med breda band eller bårder runt främst halsringningen. De randerska kvinnornas klänningar är figursydda med snäva eller mycket vida ärmar, ibland så vida att de får knytas upp för att inte släpa i marken. Randersmarkare bär alltid sin klanhalsduk på sig. De flesta har den knuten runt halsen, men det är lika accepterat att till exempel ha den hängande i bältet. Klanhalsduken är ett unikt randerskt plagg, och varje klan har sina egna färger.

Vad randersmarkaren tycker om...

...zaardras: Att en zaardras är pålitlig är lika klart som att det fi nns björk i Björkskogen. De hjälpte oss att komma över Sorgens flod och vi har hjälpt varandra sedan dess. Kommer en zaardras förbi och övernattar hos dig kan du alltid lita på att en nyskjuten hare ligger på trappen som tack. Fast det är ju klart, de är ju inte riktigt som vi eftersom de bor i skogen och vandrar runt som löskefolk

...aralanthier: De klarar inte prövningar och de ger upp så snabbt. Arned och hans folk tog sitt pick och pack och drog istället för att kämpa emot. Hade de varit som vi hade vi alla kunnat bo kvar i Naronien, och inte är ättlingarna bättre. Nu är de mest högfärdiga och fjantiga med sina kläder och konstiga manér, men visst de är ju rika…

...lomber: Tjuvaktigt folk, du kan alltid räkna med slipade tärningar i spel med en sådan där sjöfarare. Tror att de äger Lamben gör de också. Näe, håll dig på din kant, lita inte på en lombar om du inte vill sluta i rännstenen i Havaport med en dolk i ryggen.

...wenheimare: Vi har slagits mot deras herrar och mot vättevänner i alla tider, så det krävs mer än en mansålder innan man kan börja lita på en wenheimare. Så länge de håller vättarna borta och fred vid vår gräns så är det bra. Synd bara att de inte rensat ut vättarna från sitt rike, ja tänk att de sitter tillsammans på Garguls värdshus…

...naronier: En naronier är antingen en förtryckare i ödets ledband eller en vekling som låter sig förtryckas. Förakt är det enda som återstår att visa för naronierna, särskilt efter sveket mot Borgevid och allt det blod som flöt vid Tritis befrielse.