Erborigien

Erborigien, en lågfantasyvärld inspirerad av europeisk medeltid, är Gyllene Hjortens kampanjvärld. Den har funnits i 30 år och har utvecklats i realtid - ett år i verkligheten är ett år i sagan.

Historia

I begynnelsen levde folket i all enkelhet av vad naturen gav, okunniga om både gudar, kultur och teknik. Detta förändrades av en man vid namn Nar. Han lärde folket om de tolv asagudarna och om lagen, och grundade det första riket Naronien. Runt Nar växte den första staden, Borgevid, upp. I nära 500 år härskade Nar och hans ätt som rättvisans, vishetens och styrkans härskare över landet.

Så kom en tid där folket inte längre mindes den osäkra tiden före Nar. Stormän började ägna sig åt släktfejder och ljusskygga affärer. Man brydde sig mer om att göra egen vinning än att hålla samman riket. När de goda krafter som fanns kvar bestämde sig för att utvandra - först konung Arned söderut, och sedan Rander österut - var allt hopp för Naronien ute.

I Naronien greps makten av onda furstar. Den starkaste av dem döpte om Borgevid till Nemevid och tillsatte lydfurstar i Njarka, Gargul, Triti och Tere. Man förbjöd folket att tillbe gudarna och ödesdyrkan infördes istället som ett förslavande tvång. Folket trycktes ned i okunskap och fattigdom.

Under tiden grundade utvandrarna nya riken. Kung Arned som vandrat söderut skapade ett välmående rike, Aralantha, som snart kom att växa sig både rikt och mäktigt. Rander, som vandrat österut, lade grunden för Randersmark, som kom att bli ett stolt och traditionstyngt rike.

Utvandrarna hade dock inte glömt sitt ursprung och många långa krig utkämpades mellan dem och ödesfurstarna i Naronien. Den första segern kom när ett folkligt uppror ledde till bildandet av Wenheim i det som varit östra Naronien år 618. Några år senare kunde aralanthiska och randerska trupper befria Nemevid, som åter blev Borgevid, och kort därefter befriades även Triti. Segern var dock inte fullständig, för i Njarka och Tere satt ödesfurstarna kvar.

Någon evig fred efter Naroniens befrielse blev det dock inte. Under de senaste åren har två stora krig utkämpats. Det första var ett långt och blodigt inbördeskrig i Aralantha, det andra ett krig mellan det asatroende Naronien och Njarka, som vänt sig till asarnas fiende Loke.

År 643 chokerades hela Erborigien av prins Keis beslut att, efter att ha besegrat Njarka och enat Naronien, utropa sig själv till furste och införa en variant av ödestron som statsreligion. Åter härskade en fientlig makt i norr.

Religion

Den dominerande religionen i Erborigien är asatron, som representerar den goda kraften i sagan, den sanna och rätta läran. Mot de tolv asarna kämpar Loke, som vill förgöra världen i Ragnarrök. Loke och de som blotar till honom är den onda kraften i sagan.

Den erborigiska kyrkan, ledd av överstepräst Estrid, är både rik och mäktig. Asatron är dessutom mer än bara en tro – gudarna finns på riktigt och kan ingripa i världen om så behövs.

Ödestro är en religion som lär ut att allt och alla har sin plats i den stora väven. Den har främst använts av de naronska furstarna för att förslava folket.

Geografi

Erborigien är stort som hela Europa, och klimatet varierar från lappländskt i norr till sydfranskt i söder. Däremellan finns allt från öppna slätter till spetsiga berg.

I huvudsak består Erborigien av fyra länder – Naronien i nordväst, Wenheim i norr, Randersmark i nordöst och Aralantha i söder.

Länder och folkslag

Aralantha

Aralantha är det största, rikaste och mäktigaste riket i Erborigien. I Aralantha frodas kulturen och kyrkan, här är köpmännen feta med tunga silverbörsar, här är städerna stora och fyllda av ståtliga stenhus, och här frodas riddarkulturen och de höviska idealen.

För ett drygt decennium sedan genomled Aralantha ett långt och förödande inbördeskrig efter att usurpatorn Mornam tagit makten genom en statskupp. Det tog sju år av blodigt krig innan freden kunde återställas och Nars ätt åter bestiga Aralanthas tron. Idag styrs landet av drottning Svava, ättling till Nar.

Randersmark

Randersmark bebos av ett traditionstungt ryttarfolk som värdesätter mod, styrka, rättrådighet och principfasthet högre än rikedom och moderniteter. Utlänningar uppfattar ofta randersmarkare som hetsiga, våldsamma och fanatiska, då de alltid har nära till handling och sätter heder framför kompromissvilja. Den randerska ryttarhären är en fruktad fiende.

Det randerska samhället är ett klansamhälle, där klanlojaliteten är starkare än alla andra lojaliteter. Centralmakten är av traditionen svag - kungen får i fredstid inte ens ta upp skatt - vilket gjort att landet hamnat på efterkälken ekonomiskt. Den nuvarande kungen Vidars försök att förändra detta har mött så pass hårt motstånd från de konservativa klanerna att hans drottning Nanna till och med blivit avsatt. Spänningarna mellan moderniseringsivrare och traditionalister är starka.

Naronien

Naronien är kulturens vagga och de andra ländernas ursprung. Det var här Nar levde och verkade, och det var härifrån Arned och Rander utvandrade för att grunda Aralantha och Randersmark. Efter utvandringen led Naronien under giriga ödesfurstar under mer än sexhundra mörka år. Först 622, för något mer än tjugo år sedan, kunde Naronien befrias från förtrycket och asatron återinföras.

Naronien har just avslutat och vunnit ett hårt krig mot det lokesdyrkande Njarka. Segerns sötma förbyttes dock mot sorg när prins Kei utnämde sig själv till furste, en titel med biklang av förtryck, och beordrade kyrkan att lämna landet.

Wenheim

Wenheim grundades när folket i Östra Naronien, ledda av den mystiska kvinnan Varghuvud, reste sig mot förtrycket och ödesfursten för bara drygt 25 år sedan.

Wenheim är ett fattigt land präglat av enkelhet. Här finns inga stora städer eller ståtliga palats, utan sinnebilden av wenheimaren är den simple fårahedern som inte vet mycket om världen runtomkring. Trots detta är man är stolt över sitt land - man lyckades ju faktiskt befria sig själva från ödesfurstarnas ok!

Ett särdrag i det wenheimska samhället är att detta är det enda land där vättar accepteras och inte slås ihjäl vid första anblicken, något som omvärlden betraktar med skepsis.

Andra folkslag

Utöver de olika ländernas folk finns ett antal mindre folkslag spridda över Erborigien. De har alla sina egna, unika seder och bor i mer eller mindre organiserade samhällen. På öar i Lamben bor de sjöfarande lomberna, i skogarna kring samma sjö finns jägarfolket zaardras och vid Dagaberget i Aralantha bor naturfolket daga.

Väsen och varelser

Erborigien är en lågfantasyvärld. Alver, dvärgar, troll, älvor och allehanda väsen finns, men de är sällsynta och det är inte många som kan säga att de sett dem utan att ljuga.

En varelse som ändå är ganska vanlig, till mångas förtret, är vätten. Istället för kortväxta tomtar som i den nordiska folktron är dessa en erborigisk motsvarighet till orcher – storväxta, våldsamma och starka.

Magi

Magiker i Erborigien är ovanliga och inte så kraftfulla. Magin är sällan väldigt extrovert – magiker ses inte kastande eldbollar utan utövar oftast mer subtila krafter. Vanligt folk betraktar för det mesta magiker som excentriska, världsfrånvända och antagligen farliga typer.

Gyllene Hjortens orden

Gyllene Hjortens orden är kanske inte ett så känt fenomen i Erborigien, men för föreningen och vårt lajvande är den central. Orden är en sammanslutning av såväl hög som låg med målet att bekämpa ondskan i all dess former. Många kampanjroller är medlemmar i orden, och den löper som en röd tråd genom sagan vi berättar tillsammans.